Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - E. Wermcrantz. Prosten i Umeå Nils Grubbs lif och verksamhet 1681—1724 (forts. från föreg. årg. och afslutn.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS GRUBBS LIF OCH VERKSAMHET 53
god vän, som tilHälligtvis kommer till den andre, kan begynna
ett gudiigt och uppbyggligt samtal och jämväl, där nödigt
pröfvas, slå upp bibeln samt med dess egna ord och språk så
mycket tydligare öfvertyga och stadfästa hvarandra. 3:0) De,
som bo på landet och hafva lång väg till kyrkan, enär de
icke kunna komma till kyrkan, måga hos sig göra bön, sjunga
vanliga psalmer, läsa i bibeln, postillor och gudliga böcker,
som allmänt i riket vedertagna äro, viljandes Kungl. Maj:t
draga därom försorg att af sådana böcker tillräckliga exemplar
tryckas skola. 4:0) Om en prästman skulle vilja öfverenskomma
med sina åhörare att tillbringa hvar söndags afton, antingen,
många eller få, i sitt hus med katekesförhör och predikans
upprepande, så vore sådant högst berömligt och prisvärdt.
Och som mycket klagas däröfver, huru litet i synnerhet den
gemene man är underrättad i sin kristendomskunskap så skola
prästerna vara förpliktade att sex gånger om året förhöra sina
åhörare hemma i deras hus eller ock till den ändan samman-
kalla om sänder några hus i städerna och några byar på landet,
dock prästerna därvid alldeles förbjudet att i deras församlingar
utgifva några skriftliga af dem uppsatta spörsmål och svar,
förrän de vederbörligen öfversedde och auktoriserade äro.
Vidare vill ock Kungl. Maj:t vid svårt straff till görandes
hafva förbjudit att på predikstolarna och vid akademierna
bruka det ordet pietist eller pietisteri, någon villfarande mening
därmed att utmärka, jämvåQ ock det prästerna måga offent-
ligen emot hvarandra predika eller någon med de speciella
och personliga omständigheter utmärka att fast dess namn-
icke uttryckligen utsäges, personen dock igenkännes, utan att
där någon skulle finnas antingen drifva någon villfarande
mening eller bruka anstötliga ordasätt, som till irring eller
afsöndring uti läran kunna anledning gifva, så bör emot en
radan de steg brukas, som kyrkoordningen förmår och inne-
håller, nämligen först förmanas och sedan, där det intet hjälper,,
under laga rannsakning och dom ställas. Börandes ej heller
villfarelser, som hos en eller annan kunna förspörjas, särdeles
beskrifvas och omtalas, eftersom de ostadiga och nyfikna däraf
kunna få anledning att däröfver grubbla och således förföras
på de meningar, h vartill de förr ingen anledning haft; varandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
