Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - E. Wermcrantz. Prosten i Umeå Nils Grubbs lif och verksamhet 1681—1724 (forts. från föreg. årg. och afslutn.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XILS GRUBBS LIF OCH TERES AUH£T Ql ’
öfvermåttan mörk tecknirig af kyrkans biskopar vid denna tid
lämnas i §§ 21—28. Uttryckssättet syn^ oss på flere ställen
r^a köttslig bitterhet. Hväd däremot saken själf angår, kan
man hänvisa på’ Jesu strafftal tiU fariséerna samt profeternas
språk mot sin samtids otrogna herdar.
För att bestyrka sina utsagor angående det hos präster-
skapet härskände världsliga sinneläget hånvisar Grubb till
prästerskapets allmänna besvär på riksdagarna och erinrar
särskildt om dess vid riksdagen 1 7 1 9 framställda anhållan om
mildring i prästeden, så som den där vore omöjlig att hålla.
Med afseende på det sistnämnda yttrar han: »Man skulle icke
kunna tro, att en hel kår^ bestående af studeradt folk, har
skolat kunna begå ett så stort misstag, om man ej såge det
iJå papperet. Först ser jag ej något i prästeden, som på
något sätt är omöjligt att hålla, så att om de allenast vore
rätta kristna i nedersta gradert,’ så kunde och viUe de hålla
allt hvad där står, ja« ock mera, fastän de aldrig svurit därpå;
2) hafva de mad denna anhållan allt för mycket röjt sig själf va,
hurudana de äro. Ty därmed att de begära förmildring i
eden under den förevändning, att den är omöjlig att hålla,
tillstå de offentligen själfva, att de icke hållit sin ed, och att de
alltså äro menedare. Hvem skulle väl hafva förmodat slikt af
rikets samtliga prästerskap, att de själfva skulle angifva sig
som menedare, så framt de icke varit beslag^e med blindhet
och således ovetande bekant sanningen.»
Såsom en till kyrkans förfall i ej ringa mån medverkande
orsak anför Grubb §§ 29—31 äfven det rådande sättet att
vinna befordran. Härom uttalar han sig på följande sätt:
>Nu varda våra präster gemenligen icke ordentligen, som sig
bör, kallade till någon församling, utan så snart ett ställe blir
ledigt, så äro 10 för en, som det genom allehanda konster
och »bivägar efter yttersta förmAga söka genom patroner och
gynnare, genom giftermål, genom gåfvor och skänker o. s. v.
Ty är ju nu ett allmänt ordspråk, att få komma till någon
lägenhet per nominationem et vocationem, men mesta delen
per casus obliquos; borde det alltså nu icke heta kallelse utan
sökeke och begärelse. — — Så länge detta sökandet
gär i svang, så må man göra sig alldeles slätt förhoppning
om kristendomens upprättelse.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
