Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - E. Wermcrantz. Prosten i Umeå Nils Grubbs lif och verksamhet 1681—1724 (forts. från föreg. årg. och afslutn.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 EPVABD WBRHCRANTZ
vid vatten, som af naturen är kallt. Vill man hafva det varmt,
sä måste man sätta det vid elden. Då blir det varmt, ja
sjudande, men icke strax, utan småningom, så att man i för*
stone det intet kan märka. Vill man behålla det allt stadigt
varmty så kan man väl lyfta det ifrån elden på en liten stund
och sedan sätta det strax dit igen, så konserveras dess värme,
men blir det länge därifrån, så kommer det åter till sin förra
köld igen, särdeles om man sätter det i ganska kall luft och
på is.. Människans hjärta är af natiu’en i andliga ting helt
kallt och fruset. Guds heliga ord, uti hvilket den Helige
Ande verkeir är den himmelska elden och värmen, som det
uppvärmer, men som elden ej uppvärmer vattnet, utan när
man lägger den under vattnet, att han får det i rörelse bringei,
alltså uppvärmer icke heller Guds ord människans kalla själ
och hjärta, så länge hon det icke brukar och betraktar och
låter det bringa tankarna i en andlig rörelse. När hon nu
begynner betrakta, så tycker hon väl, att hon i förstone helt
långsamt får känna någon nådens värma dåuraf, äfvensom det
kalla vattnet i förstone långsamt blir varmt, men när hon
stadigt sig däruti öfvar, får hon känna allt starkare nådens
kraft och värma. Blir hon litet ifrån betraktelsen, så kan hon
ändå kvarhålla den undfångna värmen, men blir hon länge
därifrån, så skall hon förnimma, att hon oförmärkt, just som
vattnet, blir kallare och kaUare, till dess hon kommer till sin
förra köld, särdeles om hon kommer ibland världsliga människor,
hvilka, ju världsligare de äro uti tal och gärningar, ju mera
och snarare förkyla de med denna sin världsliga köld en sådan
människas hjärta. Se detta är orsaken, att så många, som
varit komna ett temligt stycke på lifvets väg, uppvärmda och
uppväckta af den Helige Andes nådesvärma igenom ordets
flitiga bruk, hafva oförvarandes fallit tillbaka, ty de hafva be-
gynt lita för mycket på sig själfva i otid, medan de ännu
varit alltför svaga och ännu intet väl känt sitt arga hjärtas
fördärfvade natur och därför lupit för bittida utur den Helige
Andes skola, gjort sig säkra att de voro så starka i andanom,
att intet ondt sällskap eller ondt snack och seder skulle bita
på dem, intet vetande att bönens och betraktelsens försum-
melse lämnar den till världslig köld af sig själf inclinerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
