Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herman Lundström. Anteckningar om en märklig folkpredikant och »vetenskapsman» från Linnés dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 H. LUNDSTRÖM
mördas. Men fadern skulle själf peka ut, hvUkendera han själf
ville dödenom lefverera. Mera vill jag icke säga, utan bara
lämna på ditt ömmaste hjärta, du kristliga fader och moder,
hvad du i sådant fall ville göra vid dina tvänne älskeliga barn.
Fadern stod alldeles rådlös. Hvilkendera han såg uppå, ville
honom hans hjärta brista. Han stod så länge i tårar, jänmier
och tvekan, tills de alla tre obarmhärtigt blefvo nedsablade.
Hör du det, min kristen? Förstår du nu då, hvad det är:
’båda delarne ligga mig hår dt uppåf^ — Längre fram utvecklas,
huru världsmänniskorna hälst för beständigt önska kvarblifva
i denna världen. Men midt i sitt öfverdåd måste de »i sitt
hjärta kännas vid den handen, som Belzazar förskräckte och
intet annat vara kunna än trälar under dödsens räddhåga i
alla sina Ufsdagar. Hebr. 2: 15. De kunna ej bli af med den
lömska hunden, som ligger uti deras innandöme och immer
oroar dem och ligger dem i hälarne, de må taga vägen hvart
de vilja.
Så är det då alldeles ingen förundran värdt — heter det
vidare — att de ogudaktige ändteligen vilja bli kvar och om
möjligt vore göra sig här en evighet. Men att äfven gode
Guds barn och äkta lärare hafva längtan efter att här för-
blifva och lefva, si, det är allt förunderligt! De hafva ju alltid
och allestädes haft, hafva ock ännu världen till sin hårdaste
styfmoder, som intet unnar dem rena vattnet, utan hällre
blandar deras dryck med deras egna tårar, ja ock ofta med
deras eget blod så fast, att hon ock blifvit drucken utai Hel-
gonens blod. Apoc. 17: 6 Så sträng och ogin världen är
mot Guds vänner att dålrmed köra och drifva dem härut, så
alldeles gladlynt, sött och vänliga vinkar himmelen åt dem på
andra sidan och ber med öppna famnen dem vara välkomna.»
Karaktäristisk är »applicatio», där det bl. a. heter:
»Medan han [Lohman] var här, var han en man.
I. En ganska nitisk lärare och flitig prästman, som
aldrig dragit sina skuldror undan bördan, själf varit lat och
försumlig och skjutit dyra sysslan uppå andra, utan, hälst i
förriga dagarna outtröttligen arbetat, predikat, skrifvit, exami-
nerat, att man haft högsta fog sig på honom at förundra och
intet hinna efterfölja . . . Han har intet varit en smiler och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
