Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Undersökningar och smärre afhandlingar - J. Rosengren. Några kyrkliga och pedagogiska reformtankar från slutet af 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lf)2 JOSEF ROSENGREN
öfver jorden och de skapade ting; hvaraf följer, att, så snart hon
öfverträder detta villkor samt föresätter sig att blifva en blott
världstiäl, så har hon i och med detsamma förlorat sin ratt och
själfständighet samt är en orättmätig besittare. Själfva hednin-
garna hafva funnit sådant och den naturliga religionen bevisar
det äfven så solklart som den uppenbarade. Huru mycket mera
böra då icke kristna vara därom öfvertygade? Nu är skapelsens
och återlösningens ändamål ett och detsamma; därföre äro ock
alla människor, i kraft utaf densamma uti skapelsen stiftade och
igenom återlösningen förnyade förbindelsen, skyldige att vara
undersåtar af Kristi rike, hvarförutan de åter förlora den under
villkor af att känna och vörda sin frälsare Kristus dem åter-
skänkta jorden och den skapade världens besittningsrätt En an-
nan dock af den nyssnämnda härrörande samt helt nära med
densamma förbunden villfarelse är den idé, man gjort sig om
högsta öfverhetsämbetet Nog föreställes saken ganska rätt och
riktigt uti artikeln om detta höga ämbete, hvarest man får lära,
att Gud stiftat och inrättat detsamma till att stå i Guds stad och
ställe här på jorden och att det således har sitt mönster och sin
eftersyn uti det högsta oravårdnadsverket och ämbetet, som Gud
själf förvaltar till att faderligen besörja människors välfärd samt
styra och regera dem. Man nekar alltså icke heller, hvad som
onekligen däraf följer, nämligen att öfverhetsämbetet här på jor-
den, så långt människomakt och förmåga tillsäger, bör sträcka sin
omsorg till alla delar, som dess höga och gudomliga mönster
innefattar. Men ehuru riktigt allt detta i sin ordning och pa
sina ställen i trosläran läres, så glömmer man dock uti tilläm(>-
ningen dessa sina egna principer, uteslutande ifrån konunga-
äm betet en dess förnämsta del, som är vården öfver Guds känne-
dom och fruktan hos undersåtarna. Eller hvaraf kommer det att
då man eljest så likmätigt allt sundt begrepp föreställer sig
konungen såsom högste innehafvaren af allt ämbete, t ex.: öfver-
stedomaren, öfverste krigshöfdingen, öfverste skaffaren, hushålla-
ren, förmyndaren, etc. etc, så nekar man honom dock att vara
den öfverste prästen eller biskopen? I lutherska eller protestan-
tiska kyrkan nekar man det på den grunden, att detta ämbete
skall vara för lågt eller allt för ringa och föraktligt att hafva
någon gemenskap med den höga konungsliga makten och värdig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
