Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - D. Fehrman. Johan Wingårds själfbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
MEDDELANDEs OCH AKTSTYCKEN I Oj
Uti ordens-capitlet, som hölts vid riksdagens slut,
behagade hans Majestet detta år, 1789, i nåder utnämna mig til
Commendeur af Nordstjerne Orden, hvartil jag samma dag
dubbades. Bägge mine öfrige camerater, biskop Gadolin och
Hesselgren, voro vel jämte mig de förste ofrälse, som fått säte
och stämma i Ordens-Capitlet, då eljest alle, intiloch med
ordens härolder, äro af adeliga ståndet.1
D. Fehrman.
1 Här upphöra Johan Wingårds själfbiografiska anteckningar. Sannolikt
har det varit på uttrycklig begäran, som förf. samlat dessa minnen. I arbetet
»Svenska Hofclericiets historia» heter det vid artikeln Johan Wingård: »Herr
Doct. och Biskopen har sjelf behagat meddela en del af ofvanstående
underrättelser år 1782, d. 18 Junii». (Den del af artikeln, som är byggd på
dessa meddelanden, är i hufvudsak reproducerad i Biografiskt Lexikon).
Redogörelsen för de senare åren i manuskriptet utgör — af pikturen att döma —
ett efteråt gjordt tillägg. Det är alldeles påtagligt, att framställningen i det
nämnda arbetet — bortsedt från några oväsentliga notiser af annat ursprung
— hvilar på denna autobiografi eller kanske snarare på ett möjligen af förf.
själf gjordt sammandrag däraf. Ett par faktiska misstag ha rättats. (Sid. 136
ofvan. Monthelius tillträdde sin nya befattning icke 1798 utan 1799; evangeliet
på 2 sönd. i fastan utgöres af berättelsen om den kananeiska, icke den
samaritiska kvinnan.) Mest har det hela förändrats i och med den formella
bearbetningen, hvarigenom också allt, som häntyder på författarens höga tankar
om sig själf, försvunnit. Just denna själfkänsla, parad med en viss
skrytsamhet, som präglar hela det nu återgifna aktstycket, blir ett ganska belysande
bidrag till karaktäristiken af Johan Wingård, sådan han var under
1780-talet. Visserligen bör det bedömas efter den tidens skrifsätt; dock låter sig
ej nekas, att det genomgående draget i alla minnena från hans tjänstgöring
vid hofvet är stolthet öfver det erkännande, han med sina predikningar och
sin vältalighet rönte från andra, enkannerligen de maktegande. Han hade
lyckats tillegna sig det predikosätt, som stod så högt i kurs på 1760- och
70-talen. Det är då af en viss vikt att kunna konstatera, att en af dess mest
tvpiska representanter visar sig i påfallande grad känslig för bifall, beröm
och yttre fördelar. När man läser hans reflexioner, kan man knappast värja
sig för misstanken, att han i icke ringa mån — med eller utan afsikt — låtit
bestämma sig af sådana synpunkter, i afgjord motsats mot det valspråk,
han själf väljer — omnibus non ■placerc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
