Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar - P. H. Brown. History of Scotland, vol. 2. Cambrigde 1902. P. H. Brown. Scotland in the time of queen Mary. London 1904. Andrew Lang. John Knox and the Reformation in Scotland. London 1905. J. P. Whitney. The Reformation. London 1907. Thomas M. Lindsay. A History of the Reformation, vol. II. Edinburgh 1907. J. H. Shepherd. Introduction of the History of the Church in Scotland. London 1906. Anthony Mitchell. A short History of the Church in Scotland. London 1907. Anm. af E. L—ll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68
GRANSKNINGAR OCII ANMÄLNINGAR
rikern d:r Cunningham i hans »Church History of Scotland»
I 1882: »Knox var mera ett verktyg i baronernas hand än de
i hans; han hade blott att predika, stödd af sina mäktiga
patroner». När han afvek från adeln, blef han en svag man,
behandlad med åtlöje och förakt. Han kunde stöta omkull det
gamla huset, men han kunde ej som han ville bygga upp det
nya». Denna synpunkt göres senast kraftigt gällande af teol.
professorn i skotska episkopalkyrkan A. Mitchell i hans lilla
förträffliga History of the Church in Scotland (däri ock
framföres vikten af Knox’ nyssnämnda ställning till episkopatet).
Så motsatt ock Mitchells kyrkliga ståndpunkt än är Knox’, har
han dock, såsom i början af denna anmälan antyddes, icke i allt
accepterat Langs kritik, lika litet som den af Mitchell ofta följde
J. H. Shepherd i dennes populära Church in Scotland
(hufvudsakligen episkopalkyrkans historia). Det omdöme, som af dessa
gifves, torde kanske till sist visa sig vara det mest rättvisa:
Knox var utan tvifvel en af Skotlands store söner med omutlig
karaktär, fast hängifven den form af religionen, som han trodde
vara den enda sanna, en af sin tids mest vältalige predikanter
och med stor personlig makt öfver andra. Plan hade som
andra sina fel. Han var trångbröstad, bitter och intolerant mot
oliktänkande; hans behandling af Maria var ej blott motsatsen
till den ridderlighet, man är skyldig en kvinna, den var råhet.
Vid ett par tillfällen visade han otvifvelaktigt en omtanke om
sin säkerhet, som stod feghet nära; det bevingade ordet från
hans begrafning: »här ligger en man, som aldrig fruktat en
människa», är icke träffande. Men han måste dömas efter sin
tid. Hans fel voro oftast tidens. Samtiden, äfven hans hatare
sågo storheten i hans enskilda lif och karaktär. Till hans
berömmelse må till sist sägas, att han aldrig drog personlig
fördel af katolska kyrkans fall; han förblef till sin död en
jämförelsevis fattig man.
Till sist må blott nämnas några nyare Knox-biografier,
hvilka anmälaren ej haft tillfälle taga del af: J. Stalker: John
Knox, New-York 1904; D. Macmillan: J. Kn., Biography,
London 1905; y. G/asse: J. Kn., a criticism and an appreciation,
London 1905; och H. Cowdn: J. Kn., the Hero of the Scottish
reformation, New-York 1905. Blotta uppräknandet visar, med
hvilken ifver den engelsktalande världen nu sysslar med John
Knox minne. t p //
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
