Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - Emil Liedgren. J. O. Wallins ungdomsutveckling, betraktad med hänsyn till hans senare verksamhet - III. Uppsalatiden (1799—1804)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
EMIL LIEDGREN"
målar dödens oundviklighet. Hvarken nu eller senare har Wallin
tolkat någon af Horatius’ mera ystra och lättfärdiga dikter. Det
hvilar ofta ett nästan prästerligt allvar öfver hans
horatiusimi-tationer.
Jag är presten, jag vill sjunga
Dygdernas förgätna bud,
förklarar han rent ut i sin öfversättning af Odiprofanum vulgus
(1805). Steget från Wallins Horatius till Davidsharpan är i själfva
verket kortare, än man anat.
Då Leopold af sin vän Humble fått höra, att Wallin
skrifvit »åtskilliga smärre poem»,1 bad han den nyupptäckte
skalden att visa honom några af sina försök. Det är då, som Wallin
öfverlämnar den samling »idyller», som under titeln »Barnlekar»
finns bevarad i handskrift å Kungl. Biblioteket. Den är försedd
med en tillägnan till Leopold, som läses i Wallins Samlade
Witterhetsarbeten.
Skalden liknar sig vid en liten gosse— »ett bygdens barn»
— som roar sig med att binda samman en krans af dalens
blommor, af sippor och väppling(l). Men så kommer Linné och
ber att fa kransen. Gossen blir mycket glad, men klagar öfver
sin okunnighet, sitt bryderi och sin rädsla — många blommor
äro ju giftiga — och ber den vise främlingen hjälpa honom att
rätt särskilja de olika blomsterslagen och foga dem samman
»med behag och säkert val». Hans enda önskan är att »bli
naturens tolk i stilla nejd»:
En blomma ge åt dygdens vän,
Dess vän i tjäll;
Och säga: god är Skaparen,
Och menskan säll.
Här är Wallin, som vi se, åter inne på det missnaiva, ljuft
jollrande manér, hvilket han i Carlstads Tidningar hade sökt
anlägga. Den läraktige pilt, han framställer i dikten, äger utan
tvifvel en viss likhet med honom själf, benägen, som han är,
att låta leda sig och taga rättelse och full af pietet mot tidens
litterära storheter. Hans uttalade önskan att bli undervisad och
fostrad af Leopold går också i uppfyllelse. Själf betraktar han
1 Ljunggren, a. a. III, sid. 511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
