Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - H. Lundström. Ur »själfbekännelser» från början af förra århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uli »SJÄLVBEKÄNNELSER» FRÅN BÖRJAN AF FÖRRA ÅRHUNDRADET 17,3
Ja, Allgode! Måtte Din långmodighets rikedomar, måtte
Dina välgjörande väckelser ej gå förlorade för detta — jag blyges
att säga det — för detta vid mina snart 40 års ålder ännu sä
flyktiga hjärta! Gud, förbarma Dig öfver människan!
Onsdags morgon d. i‡ Augusti kl. 6 [1805].
Människans hjerta måste hafva något att fästa sig vid, att,
som man säger, occupera sig med —, och gemenligen söker
hon föremålet för en sådan sin kärlek och tillgifvenhet inom
Sinüghetens eller Inbillningens sphere. — Men en stundeligen,
dageligen, genom hela vår lefnad, ja, af alla människans åldrar
bevittnad erfarenhet, att vi aldrig kunna blifva tillfridsställdte
och nöjde, med mindre vi fästa värt hjerta till Gud, det Sanna,
Högsta Goda, med mindre vi gjöra det till vår hufvudsakeliga
occupation att blifva förbättrade, att få vår vilja i enlighet med
Guds vilja, borde väl förmå oss besinna, hvad vår sanna frid
tillhörer. —
Tisdags morgon d. 20 Augusti kl. 8 f. m.
Hvartill tjenar all erfarenhet, allt hvad Du sjelf observerar
och hvad du läser — om Du ej använder det till förbättring.
I högsta måtto precairt är människans belägenhet. Hennes
lycka och yttre ställning i verlden är hvarje ögnablick osäker;
hennes hälsa är 1000 äfventyr underkastad, och sinneslugn,
hjertats tillfredsställelse, hvarest skall det sökas om ej i förtröstan
på Gud! Ja Gud! Tron och förtröstan på Dig är visserligen det
yppersta, ja det enda osvikeliga medel till vinnande af
mänsklighetens 2:ne hufvudändamål: sällhet och förädling; men den styrka,
själen funnit i förtröstan på Dig, förlorar hon samma stund, hon
öfvergifver Dig. — Och hur lätt förlorar icke människan sitt
stöd, sin styrka! — Synden skiljer människan från Gud. Så fort
vi vilja något, som enligt vår öfvertygelse, vårt samvetes röst
Gud icke vill; eller så fort vi icke vilja, hvad Gud, enligt vår
öfvertygelse vill, så upphörer i samma ögonblick trones lif med
Gud, och människan är sig åter sjelf lämnad; förfaller i
dårskaper och svårigheter, till dess hon i innerlig känsla af sin nöd,
åter af hjertat söker Herran och utan förbehåll öfverlämnar sig
till Hans nåds styrelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
