Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, Granskningar och Anmälningar - Hj. Holmquist: Framställningar af modernismens historia - Paul Sabatier. Les modernistes, 4 éd. Paris Fischbacher 1909
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.34
LITTER ATURÖFVERSIKTER
blifvande med kärlek i kyrkan: »1’église souffre en moi, j’aurai
la paix en eile!» Detta ord skall stå som det autentiska
uttrycket för den nya förföljda rörelsens ställning gent emot sin
kyrka.
Ut från denna uppfattning bygger Sabatier såväl företalet,
hvilket samlar sig om Loisys bok »Quelques lettres sur des
questions actuelles» (1908), som de tre föreläsningarna. Ett par
lösryckta notiser från dessa må meddelas. I första föreläsningen,
hvars kärna är modernismens särskiljande från både
protestantismen och romanismen, påpekar Sabatier, hurusom Jesus i
evangeliet lämnat ett odödligt porträtt af såväl antimodernisten som
modernisten; antimodernisten är den i anden rike fariseen:, som
stiger upp i templet och tackar Gud, att han ej är som andra
människor; idealmodernisten har Jesus porträtterat i de ord,
hvarmed han karakteriserat hela sin mission: jag är icke kommen
för att upplösa lagen och profeterna utan för att fullkomna. Som
konkreta typer af antimodernism tecknar S. bl. a. affären
Monta-gnini och ärkebiskop Andrieu af Bordeaux, den nyaste franske
kardinalen. I detta kapitel möta ock dokumenterade exempel
på, huru franska episkopatet mot sin vilja tvingats till
underkastelse. I andra föreläsningen talas bl. a. om de engelska och
tyska modernisterna, därvid ett långt utdrag ur en uppsats af
Einhard i »Internationale Wochenschrift» 1908 skall visa
modernismens styrka äfven i Tyskland. Man observere ock s. 58 f.
den underliga affären om »tyska ligan mot index». Men
intresset samlar sig i detta kapitel främst kring tvä punkter:
Sabatiers karakteristik af Pius X och dennes vänner, samt hans
kritik af encykliken nPascendi». Starkt betonar han Pius’
oväntade själfständighet; om denne tagit jesuiter eller kapuciner som
pater Bll.lot och kardinal vlvès v Tuto till förtrogna, är
det ej på grund af deras ordenssamfund, utan emedan han i
dem funnit män efter sitt sinne. Motsättningen mellan hans
personliga fromma ödmjukhet och hans förföljelsebullor mot
modernisterna är densamma, som möter hos den fromme och
hänsynslöse medeltidsinkvisitorn. — Det viktigaste i Sabatiers
kritik af encyklikan är hans uppvisande af bristen på
öfverensstämmelse mellan hufvuddelen och slutet; hufvudpartierna af
encykliken äro utarbetade af teologerna Billot, Janssens
(bene-diktiner), Wernz (jesuitgeneralen), Fleming (minorit) och Pie de
Langogne (kapuciner), af hvilka ingen är italienare, och hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
