Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, Granskningar och Anmälningar - D. Fehrman. Carl Fredrik af Wingård såsom biskop öfver Göteborgs stift. Lund 1908. Anm. af H. Lundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
I. ITTER ATURÖFVERSIKTER
mig för allt för stor stränghet i ordom mot skötebarnet
Torbjörnsson.»
Öfverhufvud verka Wingårds meddelanden till v.
Hartmansdorff mindre tilltalande — ehuru de ju äro delvis både
kvicka och roliga. Karakteristiken af den gustavianska tiden
är nog i det hela träffande: »Men Alcibiades på tronen ville i
allt hafva ett hof såsom Ludvig XIV och således äfven
stortalare bland hofpräster. Han hade en förundransvärd gåfva att
alltid välja sitt folk. Han fick äfven andlige vältalare, för hvilka
flärden att berömmas hade behag. En osed, som ännu lärer
fortfara. Kristendomen öfvergafs väl icke till den grad som
nu; men några rörande loci communes utplockades, öfver hvilka
ströddes blommor och tårar. Det yttre skicket fick mer än
rättvisa och skillnaden blef ej stor mellan kyrkan och teatern.
Den här af Christi kavaljerer, dem Schröderheim skaffade
pastorat, utbredde det nya predikosättet i hela landet. Imitatorum
servum peciis hade icke Wingårds, Fants m. m. hufvud, hjärta
och talanger och blefvo således misslyckade apor». — Biskopliga
kraftord och paradoxer ha tydligen af gammalt burskap i vårt
land. W:s omdömen om åtskilliga af sina kolleger gifva ej de
anförda efter i uddighet och skärpa. »Sverige har icke —
säger han — haft ärkebiskop sedan Mennander, som var lärd,
klok och flitig, hvarom hans prästmöten och de förträfflige
acterne vittna. Troil hade något kvar af dalkarlen, och således
högaktade den lära, han icke hade mod att följa. Lindblom
blef biskop utan att vara präst och blef det icke heller sedan.
Ett sorts godfromt skräfvel[!] gjorde, att han slog sig hjälpligt
igenom ...»
Lika osanna som elaka äro W:s omdömen om biskop E.
A. Almquist, då han om honom säger, att han »följde i hela
sin lefnad endast hugskott» (jfr hans »själfbekännelser!») och
om den ädle, utomordentligt älskade Skarabiskopen Sven
Lundblad, som han ger glåpordet: »den dumme Lundblad». Det
hade icke skadat, om doc. Fehrman i sin afhandling med kraft
gått till rätta med sådana förlöpningar hos den något hierarkiskt
anlagde stiftschef, som utgör föremål för hans skildringar. Ej
sällan får man intrycket, att förfin gripits af en något för okritisk
beundran för sin hjälte.
Det nu sagda är ej meningen att på något sätt inskränka
det förut gjorda erkännandet af det goda arbete, doc. F. här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
