Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - K. B. Westman. Sveriges kyrka och Englands. Ett engelskt kommittébetänkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2 SVERIGES KYRKA OCH ENGLANDS
ling, då det utlämnade denna inskränkning i suprematiakten af
1534. Under drottning Elisabeths regering borttogs titeln
»Su-preme Head» och titeln »Supreme Governor» intog dess plats,
men endast genom kunglig auktoritet. Sedan den tiden hafva
kronans farliga prerogativ dels blifvit inskränkta (såsom år 1688)
och delvis blifvit föråldrade. Hvad som binder oss är
definitionen af den kungliga Suprematien i artikel XXXVII i våra
»Religionsartiklar».
Andra frågor med afseende på Barlows och Parkers
konse-kration uppställdes och besvarades.
2. Diakonatet.
Det nästa ämne, som togs upp, var diakonatet och dess
upphörande i Sverige.
Från svensk sida framhölls, att det enligt Augsburgska
Bekännelsens Art. VII icke vore nödvändigt, att alla kyrkor
skulle hafva samma organisation. Det finns emellertid ett slags
diakonat, som är under utveckling. Saken har varit före i
kyrkomötet, som år 1908 vände sig till kronan för att erhålla
officiella stadganden för diakoner och diakonissor. Sådana
diakoner hafva antagits genom handpåläggning, men hafva icke
fått rättighet att predika eller döpa.
Prästkandidaterna1 fylla också till en viss grad diakonernas
plats. De kunna få rättighet att predika.
Det nämndes af D:r Lundström, att af
domkapitelsprotokollen i Västerås på 1600-talet framgår, att biskop Johannes
Rudbeckius (1619—-1646) hade för vana att viga män först till
diakoner och sedan till präster.
Vi hafva sedan funnft ett ställe i Whitelockes Swedish
Avibassy, som beskrifver ett samtal mellan honom och ärkebiskop
Lenæus den 7 febr. 1653, under hvilket ärkebiskopen omtalade,
att denna praxis var vanlig i Sverige vid den ofvan nämnda
tiden. »När någon anmäles till detta kall (prästkallet), och om
han befinnes lämplig för det i kunskaper och skicklighet, viger
biskopen honom först till diakon, och såsom sådan får han öfva
sina predikogåfvor och så fortsätta, tills han får en prästtjänst, och
då göres han till präst.» (Swedish Ambassy, Vol. I, p. 415, ed. 1772).
Med hänsyn till diakonatets återupplifvande som en lägre
grad af prästämbetet, uttalades en åsikt, att detta icke kunde
1 »Praktarne». Öfvers, anm.
Kyrkohistorisk Årsskrift 1911. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
