Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - D. Fehrman. Prästeståndets kyrkopolitik under århundradena närmast efter reformationen. Recension af Otto S. Holmdahl, Studier öfver prästeståndets kyrkopolitik under den tidigare frihetstiden I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmälningar och granskningar 8"J
gifna rörelsefriheten sträckte sig. Och då tillkommer såsom ett
viktigt moment, att kyrkan utan tvekan ger sanktion åt de
teokratiska idéerna till förmån för konungamaktens oantastlighet.
Nu framhåller förf. alldeles riktigt, att det i Västeråsbesluten
ligger frö till en skarp motsättning mellan det världsliga och
det andliga. Men jag tror, att man måste starkare än han gör
betona »enheten mellan de teokratiska och politiska, folkliga och
religiösa elementen». (holmquist i Herzog R. E., 18, sid. 27).
Och då de svårligen kunde ingå förbund utan att till en viss grad
samtidigt neutralisera hvarandra, betyder väl detta, att i själfva
utgångspunkten också låg en kompromiss mellan de båda
huf-vudfaktorerna den världsliga och den andliga, en kompromiss,
som ej får lämnas ur räkningen vid omdömet om det kommande.
— Under utvecklingens gång utvidgas principerna med nya
statsrättsliga element, hämtade från andra håll, äfven de ägnade att
återverka på betraktelsen af kyrkans själfständighet. Ett utslag
däraf är bl. a. den patrimoniala statsåskådningens tillämpande;
konungadömet förklarades ärftligt, och i fråga om konungens
allmänna äganderätt yppade sig vissa ansatser till feodal
uppfattning.
Går man fram till sista tredjedelen af 1500-talet, så
uppsamlar sig för förf. det äkta reformatoriska medvetandet i 1571
års KO liksom i en enda brännpunkt. De religiösa intressena
äro öfverallt de dominerande, och KO:s upphofsman Laurentius
Petri står helt och fullt under deras inflytande. Tar man
hänsyn till de tidsförhållanden, under hvilka KO framkom, riskerar
man äfven enligt min mening knappast att öfverskatta det stora
i den personlighet, som står därbakom. Men det kan icke desto
mindre ifrågasättas, om icke den nya tiden gaf åt ärkebiskopens
kyrkopolitiska ideal en annan prägel, än de skulle ägt 40 år
tidigare. Förf. tolkar hans ståndpunkt ungefär så (sid. 35):
Konungen såsom blott och bart de världsliga intressenas
representant, har väl plikter men icke någon som hälst befogenhet
att ingripa på området för kyrkotjänarnes uppgifter. Dock var
nog i själfva verket problemställningen ej fullt så enkel. För
att blott göra en enda anmärkning: en ärkebiskop på den tiden
stod midt uppe i dagens brännande politiska frågor och
strider. En mycket viktig sida af hans verksamhet var ledningen
af prästeståndet vid dess deltagande i det aktiva statslifvet.
Hvad särskildt Laurentius Petri angår, så hade hans politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
