Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Nils Jacobsson. Uppsaladocenten Arvid Gradins »deputationsresa» till patriarken i Konstantinopel 1739—1740 — ett led i Zinzendorfs missionsplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRADINS »DEPUTATION SR ESA» TILL KONSTANTINOPEL 31
på sin tro och sin kunskap om sanningen härstammade från
grekiska kyrkan, och att de ända till våra dagar hade fortlefvat
såsom en särskild församling. Därmed stod jag upp och
framförde de mähriska biskoparnas hälsning, hvilka hade gifvit mig
i uppdrag att förhandla med honom angående en sak, som stod
vidare omtalad i det bref, som jag nu räckte honom. Han
öppnade det och lämnade det åt ärkebiskopen. Denne icke blott
läste upp det utan förklarade det också på nygrekiska språket,
hvartill jag fogade nödiga tillägg. Nu öfverlämnade jag äfven
trosbekännelsen, hvarvid ärkebiskopen sade: ’Här är den
trosbekännelse, enligt hvilken de vilja omvända hedningarna, och
här är församlingens sigill’. Till sist lämnade jag honom
brödra-församlingens historia pä grekiska och sade, att det var en kort
berättelse om den mähriska församlingens viktigaste öden från
apostlarnes dagar intill denna dag. Patriarken sade då, att han
ville läsa igenom densamma, taga allt i öfvervägande och sedan
gifva mig svar. Han samtalade ännu en stund och berättade,
att konung Johan af Sverige hade sändt en deputation till
Konstantinopel med anledning af att han ville införa den grekiska
liturgien i Sverige. Därpå inträdde en diaconus med ett
kostbart rökelsekar och satte det i min hand. Det är den högsta
ärebetygelse, som kan visas en främling. Sedan jag en lång
stund njutit af vällukten, lämnade jag det tillbaka, hvarefter det
lämnades först till patriarken och sedan till ärkebiskopen. I
samma ordning kringbjöds sedan kaffe, hvarunder vi mest
samtalade om min resa. Vid slutet af audiensen tog patriarken lika
vänligt afsked af mig, som han mottagit mig. Arkebiskopen
följde mig ända till trappan.»
En vecka senare besökte G. åter ärkebiskopen. Patriarken
och han hade nu genomläst de framlämnade skrifvelserna och
funnit skildringen af den slavoniska och böhmisk-mähriska
kyrkans historia till Konstantinopels eröfring riktig. De gladde sig
äfven åt det som skett, sedan brödrauniteten blifvit återställd.
Då G. märkte, att de det oaktadt ej tänkte bry sig om att lämna
någon rekommendationsskrifvelse, förehöll han ärkebiskopen
allvarligt och ingående såväl hedningarnas nödtillstånd som de
kristnas plikt att göra allt hvad de kunna till deras räddning.
Ärkebiskopen undrade då, hvarför bröderna ej blifvit mottagna
i Ryssland. I den begärda skrifvelsen finge ej stå ett enda ord,
som hade afseende på Ryssland, ty om turkarne finge reda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
