Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emanuel Ltnderholm. Teologi och pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
E. LINDERHOLM
böckernas brister, skulle icke nu deltaga i dyrkan af symbolerna
eller söka denuntiera upplysta teologer eller i handböckerna
behålla exorcismen, som han redan på sin tid förkastade. Talte
han om mystik, afsågs en mystik, som äfven tänkaren antar,
då han i det outransakliga erkänner en hemlighetsfull sida och
ger känslan sin rätt — förnuftets pröfning förbehållen. Han
ifrade eftertryckligt mot svärmeri och mystiskt oförnuft. Han
dömde icke mildt om dans och skådespel, men förstod att skilja
mellan det tillåtna och syndiga och var främmande för den
dystra sinnesart, som fördömer alla jordiska njutningar. Slutligen
få de nyevangeliske veta, att de icke hafva Speners snille. »Er
predigte nicht immer vom Glauben, sondern auch von Pflichten,
er war kein Buchstabenmensch, sondern er drang auf den Geist;
er ehrte die Symbole, aber er überschätzte sie nicht: er
verketzerte nicht, wohl aber wurde es verketzert.»
Om denna vederbörligen rationalistiskt färgade bild af Spener
är ej stort att säga. Med den verklige Spener och med den
verkliga konservativa äldre pietismen har den föga att skaffa.
Historiskt sinne var nu en gång icke rationalismens starka sida.
Man kan heller icke säga, att den utpräglade senare
rationalismens verkliga mening «om pietismen kommer till synes i
nyss relaterade utsagor. Hade rationalismens äldre
representanter gifvit pietismen åtminstone något erkännande, så skulle
dess yngre målsmän, hvilka alltifrån ungdomen stått under
upplysningsidéernas inflytande och från början fostrats i den
rationalistiska teologien, byta det relativa erkännandet i den
bittraste kritik och absolut förkasta hvarje slags pietism såsom
en i religiöst och andligt hänseende alltigenom fördärflig
företeelse.
Det är omkring 1830, som dessa ytterligt skarpa angrepp
göras. Närmast äro de riktade mot den dåtida pietismen, med
hvilken förbundit sig allsköns då modern mysticism och
hvarjehanda öfverspända idéer, här och där resulterande i uppenbar
religiös förvildning och religiöst vansinne.1 Det låg i sakens
natur, att man i reaktionen mot dessa sorgliga förhållanden skulle
betrakta äfven den äldre pietismen från samma synpunkt som
den samtida. Djupast sedt är dock den senare rationalismens
absoluta förkastelsedom öfver allt hvad pietism hette grundad
1 Se Karl von Hase, Kirchengeschichte, 3. II: 2, Leipzig 1867, s. 397 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
