Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emanuel Ltnderholm. Teologi och pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
E. LINDERHOLM
däremot vunnit ingång i Västerlandet. »Die Sünde, das
Ver-derbniss des menschlichen Natur, fesseln die religiöse Betrachtung,
erscheinen furchtbarer, entsetzlicher; die Sünde selbst zieht sich
nach diesen Lehrern fort von einem Geschlechte zum andern, als
haftete sie der Natur an; die Gnade als Erlösung von einer
sündhaften Natur wird lebhaft, begeistert gepriesen.» En böjelse
för pietism förmärkes redan hos Tertullianus, Cyprianus, Hilarius
och Ambrosius. Men först Augustinus vågar totalt beröfva den
naturliga människan den sedliga förmågan och låta henne
behålla blott den sorgliga förmågan att vilja det onda.1
Frågar man, huru denne »pietismens fader» kom till sin
sjukliga känsloriktning, sä hänvisar han själf till gången af sitt
lif och sin omvändelse. Förut utsväfvande blef han en helig
asket genom ett plötsligt under, utan eget åtgörande, såsom
honom tycktes. Detta blef honom beviset för att bättringen och
omvändelsen följa, icke genom egna ansträngningar, utan
uteslutande genom gudomlig kraft.2
Luther, som växte upp i en orden, som strängare än den
vanliga medeltidsuppfattningen höll fast vid den rena
augusti-nismen och från denna leddes öfver till Paulus, kom på denna
väg till den sats, som ligger till grund för hela hans
frälsningslära, nämligen att människan vinner frälsningen, icke genom
egen förtjänst utan uteslutande genom tillägnande af återlösarens
förtjänst medelst tron. Frälsningens omöjlighet genom egen
förtjänst kunde dock bevisas., blott om åt människans sedliga förfall
gafs samma omfång som hos Augustinus. För att få det strängaste
nådesbegrepp måste man utgå från det strängaste
arfsynds-begrepp.3
Man väntar här, att författaren i nästa ögonblick skall
komma med en sträng kritik äfven öfver Luther och
lutherdomen. Men så sker icke. I ord och tankar, som sedan möta
oss såsom det väsentliga i Albr. Ritschls kritiska jämförelse
mellan pietismen å ena samt Luther och reformationstidens män
å andra sidan, söker v. Cölln visa, hurusom de senare icke drogo
de närliggande fördärfliga pietistiska konsekvenserna af sin
nyssnämnda grundsats. Jag anför v. Cöllns ord oförändrade: »Die
erneuerte evangelische Lehre», skrifver han, »hatte die Gemüther
1 v. Cölln, a. a. s. 38—41.
2 Ibdm s. 42, 43.
3 Ibdm s. 52—55.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
