Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
g. westling
nemsta lägenhet con tentera och tillfredsställa dem jag är skyldig,
vara lydig och hörsam min förman och kapitlet uti allt, det
lof-ligit och christiligit är, och således mig förhålla som en ärlig
prästman ägnar och bör. Om jag detta föreskrifna icke obrottsligen
håller, vill jag hafva förverkat mitt ämbete och lägenhet och aldrig
begära komma därtill; så sant mig Gud hjälpe. Till visso hafver
jag denna förpliktelse med egen hand skrifvit och gifvit, Linköping»
etc. Stiliseringen af prästlöften från den följande biskopens,
Jonas Petri, tjänstetid var enligt exempel från 1638 i det allra
närmaste enahanda med dem, som förelades prästkandidaterna under
Botvidii episkopat.
Betecknande för tidsförhållandena är den inflickade
förbindelsen att ej stämpla efter gäll, hvilket sålunda var ett gängse oskick,
som måste förebyggas. Prästerskapet vid 1613 års riksdag beslöt
jämlikt, hvad redan i kyrkoordningen var bestämdt, att de
ämbetsbröder, som beträddes med sådana ränker, skulle mista
ämbetet. Att dylikt’ lycksökeri gaf anledning till öfverläggningar
och beslut af prästeståndet vid riksdag, tyder på, att intriger i
berörda syfte voro så pass vanliga i hela landet, att de ådragit
sig allmän uppmärksamhet. Att sådana ohederliga vägar
beträddes, härrörde utan tvifvel från den starka konkurrensen om
lefve-brödet, som blifvit en följd af ståndsbrödernas talrikhet.
För att minska trängseln inom ståndet och söka förebygga
ett öfvertaligt prästerskap lät sig stiftsstyrelsen angeläget vara
att hålla kårens numerär inom vederbörliga gränser. För detta
ändamål utestängde den ej allenast alla, som icke voro stiftets
barn, utan äfven personer, som kunde åberopa sig på att vara födda
inom dess gränser, då dessa kommit att flytta öfver till ett annat.
Ett dylikt fall förmäles från 1644. En prästman, som var född
och fostrad i Linköpings stift, men som öfvergått till Viborgs
stift, begärde få infödingsrätt i sitt fädernestift, enär han sett sig
ur stånd att lära sig det finska språket. Konsistorium vägrade
att taga mot honom ej allenast, emedan han under sin skoltid
varit försumlig och skolkat i sitt arbete och, då han längre fram i
tiden af biskop J. Isländer kallats till examen, ej hörsammat
denna kallelse, vare sig det berodde på att han »intet dristat sig att
komma fram eller ock sig därtill för god hållit», utan jämväl af
den omständigheten, att det var »konkluderat af prästerskapet,
att ingen utanom stiftet ordinerad skulle där vinna försörjning».1
1 Kons. prot. 27 aug. 1644.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
