Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
g. westling
fann svårt att icke fästa afseende vid en hemställan från detta
håll, då prästen inkom med en ansökan att bekomma »diaconatum »
i Säby församling, isynnerhet som han nu lofvade vid Gud, att
konsistorium aldrig till hans dödsstund skulle »finna någon
oriktighet med honom». Det skref därför ett rekommendationsbref för
honom till församlingen och uppdrog åt vederbörande
kontraktsprost att ledsaga f. d. kyrkoherden dit och söka vidtala
församlingen, att den måtte taga honom »till godo».1
Deri biskopliga auktoriteten var visserligen ganska stor, och
församlingarna protesterade i regel icke mot de kyrkliga anordningar,
som stiftscheferna föreslogo eller vidtogo, men fall inträffade
dock, då de halsstarrigt satte sig emot deras dispositioner och
prästtillsättningar. Biskop Botvidi och hans consistoriales ville 1634
insätta en viss Carl Olai till predikant i Kristdala och sände prosten
i kontraktet dit för att bereda väg för denne, men hela
församlingen förklarade, att den ej ville veta af mannen. På prostens
fråga efter skäl för denna vägran yttrades, att man dittills haft
föi månen att äga goda predikanter, men hade om denne
»förnummit en ond rök». Han hade ock visat sig pockande och till ock
med begagnat öknamn om församlingen. Den afgångne pastorns
änka kunde man vara med 0111 att vilja försörja, dock icke genom
gifte med besagde prästman. Junkern, som bodde i församlingen,
hade icke misskund ens med änkan, ty hon påstods hafva »fällt
spotska ord om adeln». Det enda prosten för tillfället kunde vinna,
var, att’ socknemännen lofvade, att, om Hans Ärevyrdighet
biskopen sände dem en »skickelig man, som de kunde hafva heder och
sina själars uppbyggelse utaf, ville de honom gärna vedertaga».
De yrkade på att oförtöfvadt få en duglig kyrkoherde, enär i annat
fall »fördärfvas prästgården och ali ting i församlingen gå
oskicke-ligen till». Bestämdt besked fordrade de till midfastotid för att
kunna hjälpa den pastor, som blefve utsedd, att flytta hans
bohag, medan föret varade. Följande dag hade de ångrat sitt
tveksamt gifna löfte att se änkan till godo. De begärde nu bestämdt
att bli henne kvitt.2 Äfven andra exempel förekommo, då
församlingar nekade att taga emot den pastor, som kapitlet velat
ditsända.
Stiftsstyrelsen gaf dock ej alltid efter för motståndet. Från
Tjällmo kom 1633 till biskop Botvidi en deputation för att undan-
1 Kons. prot. 20 januari 1646.
3 Vis. prot. 12 dec. 1634.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
