Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Gustaf Brandt. Carl Olof Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
carl olof rosenius
359
den förut nämnda Maria Elisabet (Maja-Lisa) Söderlund i Storkåge:
»Ack jag förstår ej, jag ligger liksom död för Gud, och Gud förefaller
mig liksom död för mig och hela verlden. Jag begynner min dag
med att läsa något Guds ord för att muntra mig samt försöker
bedja. Stundom blir jag visst lifvad och glad öfver den eviga
och fasta försoningsnåden, sjunger och lofvar; men vanligen utan
någon stark och innerlig smak såsom fön-. Det är mest i förståndet,
tycker jag.»1 Här yppar sig ett eget drag i Rosenii
kristendoms-åskådning, ett drag, som fick sin stora betydelse för hans förkunnelse.
Frågan var: kan man lita på känslan, den andliga erfarenheten
af synd eller nåd? Rosenius hade ännu icke hunnit få ett klart
svar härpå. Afsaknaden af en kännbar själafrid profvade honom
hårdt; genom att tolka den som ett bevis på, att han var osäker
om sin benådning, bragtes han i nya, än svårare tvifvelsmål än
förut.
Likväl förmår han ännu stilla sin oro genom ett nästan
krampaktigt fasthållande vid Guds ord och löften. Trons intellektuella
moment, ett tvångsaktigt försanthållande, synes rädda honom
från hel uppgif velse.
De saliga känslorna eller nåderörelserna uteblefvo allt oftare.
Samtidigt tyckte han sig förnimma en viss kraftlöshet i sin
gudak-tighetsutöfning. Detta tillskref han den omständigheten, att han
kommit i beröring med världsligt sinnade människor af det slag,
som man kunde kalla för moraliskt oantastliga och goda. Han
hade 1836 för att skaffa medel till fortsättande af sin skolgång
i Hernösand tagit plats som informator på Helgum, en plats ej långt
från Hernösand. Här åtnjöt han mycken vänlighet och rycktes
med af det glada och sorglösa väsen, som präglade samvaron med
människorna där. Häröfver synes han hafva fått bittra
samvetskval. För honom, läsaren, stod det klart, att umgänget med
världens barn alltid måste förslöa hans religiösa vaksamhet, liksom
det från början var en odisputabel sak, att frånvaron af sanna
kristna vänner städse måste verka hämmande för den andliga
utvecklingen. Vi möta ofta dessa tankar i hans helgelseförkunnelse.
Vårterminen 1837 var Rosenius färdig att efter en med glans
genomgången rektorsklass lämna Hernösand. Han hade under
sin gymnasisttid fått biskoplig »venia» att predika, något som han
också flera gånger sattes i tillfälle till. Efter en predikan i
Hernösand kom han en gång att sammanträffa med biskop Franzén.
1 Bref i januari 1837. L., sid. 15.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
