Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - H. D. Hallbäck. J. O. Hoof och hoofianismen. En kyrkohistorisk studie. (Forts. och afslutning från årg. XV.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
j. o. hoof och hoofianismen’
T55
tron, försoningen, syndatillståndet, djäfvulen, världen o. s. v.
Han har för dessa ämnen en egen outtömlig topik, den han icke
utan skicklighet förstår att tillämpa till hvad ämne som helst. Det
vesentliga i hans predikningar äro därför digressionerna, man kunde
väl säga utsväfningarna. Han talar mindre för än med sina
åhörare och gör ofta tillämpningar till hvar och ens enskilda
belägenhet, så vidt den är honom bekant. Naturligtvis kan med en sådan
metod ej bli fråga om något egentligt logiskt sammanhang, ännu
mindre om ett vårdadt språk, men just dessa bägge
omständigheter grunda hans popularitet hos en rå menighet, som icke kan
fatta och således ej heller sakna sammanhanget och i språket
älskar att igenkänna sin egen hvardagston. Är då denna senare
såsom hos Nyman utmärkt af en viss kraft och liflighet, af bilder
och liknelser, hämtade dels ur Skriften, dels ur det dagliga lifvet,
så förfelar detta hos allmogen aldrig sin verkan; och det är vid
sådana tillfällen, som hans anhängare påstå att han är
omedelbarligen ingifven af Anden. Skrifvet concept nyttjar han aldrig, utan
så vida han därtill tvingas: annars förlitar han sig på en naturlig
talegåfva och på ögonblickets ingifvelse. Härigenom har han
vunnit ett rykte och ett tillopp, som på flere ställen stört ordningen i
församlingen. Då han därför blifvit dels enskildt, dels offentligen
varnad, har han alltid erkänt sitt fel och lofvat bättring. Jag är
för min del öfvertygad att han gjort detta löfte med fullt uppsåt
att hålla det; men han saknar ali styrka och fasthet i sinnet att
utföra hvad lian föresatt sig: svaghet, fåfänga, lättsinnighet utgöra
de enda bestämda dragen i hans obestämda och vacklande
carak-ter. Ögonblicket hänför honom och frestelsen behöfver blott att
a» i sa sig för att vara viss om sin seger. Det är med ett ord en af
de slappa, lösliga, lättrörda carakterer som i vår tid blifvit så
vanliga: alltid färdiga till ånger, men utan kraft till bättring, opålitlig
utan att vara egentligen falsk och dubbel utan att vara egentligen
hycklare. Och då det i allmänhet är carakteren som utgör mannen,
så återfinner man samma motsägelser i hans intellectuella som i
hans moraliska verkningssätt: han öfvertygar utan grundlighet
och han hänför utan snille».1
Redan ett par år, innan Tegnér nedskref denna karakteristik,
hade domkapitlet i Växiö, under hans företrädare Ludvig
Mörners tid, begynt ingripa mot Nyman. Först flyttades han till Öhr,
1 En annan karakteristik af’ Tegnér öfver Nyman, se Tegnér a. a., Jubi.
leumsupplagan, V, s. 393.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
