Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - H. D. Hallbäck. J. O. Hoof och hoofianismen. En kyrkohistorisk studie. (Forts. och afslutning från årg. XV.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
j. o. hoof och hoofianismen’
T55
kastade Schartaus skrifter. Att någon eller några af hans
anhängare spridt de villfarande böckerna och rekommenderat dem hos de
sökande, har blifvit insändaren tämligen klart, äfvensom
förkastandet af Schartau.1» Förhållandet med predikosjukan är emellertid
för litet så väl historiskt som psykologiskt utredt för att det
skulle kunna afgöras, hvilken skuld den hoofianska förkunnelsen
eller vissa moment af den kan hafva. Till ledning för en blifvande
undersökning vilja vi emellertid framställa några skäl, som tala
för detta sammanhang.
Roparerörelsen gick vida. Det uppgifves till Värmland, Nerike,
Småland, Skåne, Västergötland och Bohus län.3 I Småland skall
den hafva förekommit i Östbo, Västbo, Mo, Tveta och Västra härad.3
Det påståendet möter emellertid, att den mest uppenbarade sig på
de orter, som berörts af den hoofska väckelsen4, samt i Tivedens
skogsbygd. — En längre utredning kan här ej företagas om detta
spörsmål. Likväl synes sjukdomen hafva vandrat på tvenne
vägar, den ena från Västergötland till Nerike5 och därefter till
Värmland, möjligen Bohuslän, den andra från Småland söderut. Stöd
för vår uppfattning hämta vi bland annat däraf, att biskop Agard
väntade den, innan den kom.6 I så fall skulle den rent lokalt kunna
spåras till hoofianismens stamhåll. Andra omständigheter göra
detta än mera trovärdigt, t. ex. roparnas bruk af Sions sånger,
hoofianernas kära bok. Men mer än något annat vittnar
innehållet af de predikosjukes tal om i hvad skola de gått. Det var en
bättringspredikan, i hvilken fördömdes ej blott kortspel, dans och
svordomar, utan ock allt slags öfverflöd i kläder, fransar,
hårkammar, pärlband, berlocker, öronringar o. s. v., hvilket på ett slående
sätt erinrar onr hoofianismen.7 Ingen föregående eller samtida
annan rörelse har dessa så karakteristiska egenheter. Predikosjukan
torde sålunda böra skådas mot hoofianismens bakgrund.
1 Nordisk Kyrkotidning 1844, s. 23. Samma uppfattning hos E. J. Ek-
man a. a., s. 1062.
3 D:o, s. 1025.
3 D:o, s. 1062.
4 C. Fr. Lundin, Kyrkohistoria tör hemmet (Stockholm 1908), III, 1, s.
237. E. j. Ekman a. a., s. 1062.
5 D:o, d:o, s. 938.
’ D:o, d:o, s. 491.
7 C. A. Cornelius, Svenska kyrkans historia efter Reformationen, II, s.
223 f. E. J. Ekman a. a., s. 489, 1025, 1061, 1097, 1099, 2334, 2341, 2361,
2364, 2368, 2374.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
