Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - H. D. Hallbäck. J. O. Hoof och hoofianismen. En kyrkohistorisk studie. (Forts. och afslutning från årg. XV.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 54 h. d. hallbäck
vänner och åhörare som gilla hans religionsmeningar».1 På ett annat
ställe i Småland bibehöll hoofianismen sig åtminstone med
oförminskad styrka och lifaktighet. Det var i Västbo och Sunnerbo
härad på gränsen mot Göteborgs stift, där hoofianerna hade en
ansedd ledare vid namn Arve i Sunnerbo. Denne är hoofianernas
märkligaste man i striden mot de nyevangeliske.2 Arvid Zackrisson
var född 1790 i Mossebo församling af Göteborgs stift och redan tidigt
anhängare af Hoof. Han flyttade ungefär 1822 till Gnosjö i
Småland, där han allt sedan hade sitt hemvist. Till yrket var
han dräng, hade tjänat hos Hoof och var på sistone
inhyses-hjon. Arve är den bland hoofianernas lekmannaledare, som
kan ställas främst jämte Lars i Korslid. I mångt och mycket
äro de dock hvarandra olika, äfven om de i fråga om den
yttre verksamheten med konventikelväsende och författarskap
påminna om hvarandra. Arve var en djupt anlagd religiös
personlighet, som redan från unga år umgicks med evighetsfrågorna och
tidigt af Hoof fick sig anvisad sin väg, den han ock sedan med stor
karaktärsfasthet följde. Vi hafva i Lars lärt känna den ena typen
af kolportörer, den aggressiva, som genast och utan betänkande gripa
efter läroämbetets funktioner. Arve hörde ej till dessa. Fastän
han kom att blifva lekmannapredikant, var han i grunden en blyg
och tillbakadragen man, som endast steg för steg fördes in på denna
vägen. Länge dröjde det, innan han på något sätt uppträdde. Hans
lif och umgängelse voro emellertid sådana, att de tillvunno honom
många vänner. Den omständigheten, att dessa voro så som det
syntes honom utan andlig vård, kom att göra en vändpunkt i fråga om
hans yttre uppträdande. Det första steget var att han, då han
uppsöktes, gaf dem råd, så att han med dem bad och betraktade ordet,
slutligen begynte han uppsöka dem och ändtligen gjorde han
årligen långa predikoresor3 inom Västbo härad och angränsande
delar af Västergötland, ja stundom ända till Kronoborgs län.
Eftersökt var han som ledare för andligen bekymrade människor och
många, äfven präster voro de, som besökte hans torftiga koja.4
1 Bref till N. M. Lindh, 5. ff. 265—276 och d:o 5. f. 245—247.
2 Nils Sandblad, »Minnen och reflektioner från Gnosjö», kap. III och V.
E. f. Ekman a. a., s. 1065, 1100. Församlingsvännen 1875, s. 69, hvarest finnes
bl. a. en själfbiografi af Arve. T. G. Hazén a. a. sid. 19 ff.
* Em. Pettersson a. a., s. 25.
4 Till dessa hörde den aktade kyrkoherden Josef Bexell i Långaryd, död
1897. Ur liktalet, författadt af hans son: »Till andelig rådgifvare på denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
