Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i q 6 E. LIEDGREN
rätthölls alltjämt under klassicismens tid, och därmed var en viss
möjlighet gifven för att en hög religiös lyrik, när och hvar en
sådan uppenbarade sig, skulle kunna vinna erkännande, äfven från
deras sida, som trognast höllo fast vid klassicismens estetik.
I den väldiga mängd af psaltar- ocli andra bibelparafraser,
som tillkommo under århundradet efter Racines död, möta vi väl
ej så synnerligen starka uttryck för lyrisk hänförelse, men dock
de bästa, som århundradet kan bjuda.
Utom de i rent uppbyggelsesyfte, utan konstnärliga anspråk
skrifna parafrassamlingarna offentliggöras under
sjuttonhundra-talet en hel del psalmöfversättningar af tidens mest ansedda
författare, hvilka därvid gå tillväga ungefär på samma sätt som vid
öfversättning och efterbildning af Horatius.1 Bland de mest
ansedda voro Louis Racine, den store tragödens son, och framför
allt Jean-Baptiste Rousseau (1670—1740), den franska
klassicismens på sin tid mest berömde lyriker, men i våra dagar
betydligt nedflyttad på den litterära rangskalan som en tom retorisk
talang utan spår af individualitet och ursprunglighet. Af Voltaire
jämställas hans psalmparafraser med Racines Cantiques spirituels3,
och öfverallt i sjuttonhundratalets estetiska arbeten (poetiker o. s. v.)
står som det stora namnet på lyrikens område J.-B. Rousseau.
I spetsen för sina Oeuvres ställer han sina Odes sacrées med
den förklaringen, att om han någonsin känt, hvad entusiasm vill
säga, har det varit under utarbetandet af just dessa sånger.’1
Med sin gudomliga, inspirerade karaktär, med sin makt att på
en gång hänföra själen och röra hjärtat förtjäna de davidiska
psalmerna framför andra dikter att benämnas odén.
Den skygghet, som Boileau och Racine röjt vid jämförelsen
mellan den bibliska poesien och den profana, synes ej besvära
J.-B. Rousseau.4 Hans synpunkt på Psaltaren är väsentligen litterär:
1 Felix Bovet, Histoire du Psautier des Eglises réformées, uppräknar
sid. 143—144 en mängd mer ocli mindre bekanta sjuttonhundratalsförfattare,
som öfversatt flere eller färre psalmer till fransk vers och säger sedan: »Il en
est un peu de traductions des pseaumes comme de Celles d’Horace: elles
ont pendant un temps constitué une sorte de revenu regulier de la poésie
irancaise». Se ock Bovets bibliografi sid. 247 fr. (särskildt för 1700-talet sid.
532 ff-).
2 Poëtique de Voltaire (Genève MDCCLXVI), sid. 564.
3 Oeuvres diverses de Rousseau (Amsterdam MDCCXXXIV) Th. I;
Oeuvres choisies de Rousseau (Genève 1777) Th. I.
1 Boileau i Discours sur l’Ode: »s’il est permis de parier de ces saints
cantiques à propos de choses si profanes» .. . Liknande i Racines företal till
och apologi för Athalie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
