Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE . I q $
den fromma rationalismen nära, är som psalmist ojämförligt mer
folklig än Klopstock. Tillika äga Gellerts psalmer den stora
förtjänsten att vara sångbara, medan Klopstocks, fastän de till stor
del äro skrifna för de härligaste koralmelodier, visserligen
stundom ha en vacker språkmusik i sig själfva, men icke äro ägnade
för sång eller musikalisk komposition. De passa för recitation, ej
för sång, en egenskap, som ödesdigert nog smittade många
Klopstocks samtida och efterföljare och kom dem att åsidosätta sångens
kraf i sina psalmförsök. De rationalistiska psalmböckernas
ny-förvärf liksom deras omdiktningar äro ofta blott läselyrik.1
Gellerts psalmer blefvo alla försedda med musik af samtida eller
senare tonsättare. Det är till ord af Geliert, som Beethoven (1804)
komponerat Die Ehre Gottes aus der Natur (»Die Himmel rühmen
des Ewigen Ehre») och Busslied (»An dir allein, an dir hab’ ich
gesündigt»).2
Men om ock Gellerts psalmer voro enklare, folkligare och
sångbarare än Klopstocks och vunno allmännare bifall samt framför
allt vidsträcktare och längre ihållande kyrklig användning än
dennes, torde dock i stort sedt Klopstocks inflytande på den religiösa,
lyriken varit djupare och mäktigare än Gellerts.
Då det kristna troslifvet åter vaknade upp — vid och efter
sekelskiftet 1800 — var det Klopstocks poesi, som utgjorde
förebilden, och hans grundtankar, som man sökte förverkliga. Så
olikartade naturer som Novalis, E. M. Arndt och A. Knapp visa sig
på psalmdikningens område därutinnan befryndade, att deras
känslovärld och deras språk äro påverkade af honom.
Adertonhundratalets andliga poesi grundar sig, just i sin egenskap af att vara
stämningslyrik liksom Klopstocks, i vida högre grad på hans än på
Gellerts verk.3 Rent kyrkohistoriskt betyder Klopstocks Messias
och hans Odén und Geistliche Lieder ett religiöst-apologetiskt
storverk: ett konfronterande af den litterära samtiden med bibliskt
stoff och religiösa känslor och framför allt med Kristi gärning
som försonare (mindre med hans lära).4 (Äfven psalmändringarna
1 Nelle, anf. art. i MGKK VIII, sid. 90 ff.
2 Horst Stephan, Die Neuzeit (G. Krüger, Handbuch der
Kirchengeschichte IV), sid. 74. — Jfr art. Beethovens Christenthum i Siona 1910, sid.
26 f., 61 f., 81 fi. (dock en rätt ensidig framställning af ämnet).
3 Nelle, a. a. MGKK VIII, sid. 90 f.
4 Hvad detta pä sin tid betydde, framgår af Voltaires ord om Messiaden:
En ny Messias behöfs inte, då ju ingen läser den gamle. Scherer, Geschichte
der Deutschen Litteratur8 (1899) sid. 421.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
