Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. LIEDGREN"
Ett klart och omisskännligt intresse för religiöst skaldskap
röjer Olof Bergklint i sitt Tal öfver Skaldekonsten (1761).
Diktningens ändamål är, att tolka för de dödlige Skaparens stora verk
och höga fullkomligheter, men ock att beveka människor till
dygden. »Då vi sky för allvarsamma betraktelser, så gifves en konst,
att genom ordens ställning rycka till sig vår uppmärksamhet, och
underhålla den med ett angenämt nöje, under det hon målar de
lifligaste bilder, som uppväcka ömma böjelser för dygden. —
Sådant bör vara en skalds förnämsta afsikt. Vare långt borta
ifrån honom att missbruka sin konst till att förkläda laster och
intala folk till nedriga gerningar.–-—■ En Skald måste ha ett
dygdigt hj erta.
Bergklints lärjunge och vän Johan Gabriel Oxenstierna är en
märklig öfvergångstyp både i litterärt och filosofiskt-religiöst
hänseende.2 Uppfostrad efter gammalsvensk ordning med husandakt,
kyrkobesök och årlig nattvardsgång gör han tidigt bekantskap
med Rousseau och tillägnar sig dennes svärmiska naturkärlek,
som låg honom själf så nära. I hans dagboksanteckningar från
ynglingaåren kan man följa skiftningarna mellan gammal och ny
religiositet, pietetsfull traditionalism och revolterande
subjektivism.3 I sin under vistelsen i Wien 1772 författade dikt Den
naturliga gudaläran (sedan omarbetad till Oskuldens Religion) följer
han (enligt Lamm) Rousseau — det är den savoj ardiske prästens
trosbekännelse han återger som sin egen. Bergklint uttryckte sin
lifliga förtjusning öfver denna dikt, då den upplästes i Utile Dulci,
och Tegnér kallade den i dess omarbetade gestalt »Poesiens
bergspredikan». Den erinrar i fråga om tankeinnehållet icke så litet
om Spaldings berömda skrift Bestimmung des Menschen (1748),
där han framställt »die gerade Strasse», »die Empfindungen eines
ehrlichen Mannes» och därför ej inlåtit sig på sådana specifikt
kristna ämnen som bättringen, försoningen och nådeverken.4
Medvetandet att just här stå tidens upplysta reformkristendom
nära har väl ock ingifvit skalden idén att tillägna detta sitt verk
1 Vittra arbeten af Olof Bergklint. Sthlm 1837.
- För närmare kännedom om hans religiösa åskådning må hänvisas till
M. Lamms förträffliga framställning, J. G. Oxenstierna, sid. 222 ff.
3 J. G. Oxenstierna, Dagboksanteckningar (åren 1769—1771) utg. gen.
G. Stjernström. Jfr t. ex. sid. 1 och 89, 20 f., 28, 86, 8, 29 och 45.
4 Detta enligt Spaldings egen förklaring i ett Anhang till tredje
upplagan af den nämnda skriften. Se Horst Stephans edition (Studien zur
Geschichte des neueren Protestantismus, 1. Quellenheft 1908), sid. 36.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
