Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i q 6
e. liedgren
visar den antydda tankegångens tillämpning på speciella uttryck
i Stählbergs poem:
»Hvarje Christen Philosoph, hvarje uplyst tänkare som lärt at
göra sig räkning för sina känslor, at väl studera det menskliga hjertats
anatomi, lärer finna utan möda och medgifva utan förargelse at
i de anförde ställen af Hr Ståhlbergs Poem sjelfva de termer,
talesätt och vändningar, framför alt de ofta uprepade uttryck, som,
med särskild styl anmärkte, icke wäl torde gillas af en werldslig
smak, äro just desamma, som kan hända aldramest göra intryck på
den trogna upeldade själen; och at äfven sjelfva ljudet af dessa
främmande ord, Schechina, Edom, Bozra m. ra., och den okända
Purpurmatk och den aldrig sedda Vintrampare, hwarwid Frälsaren
liknas, hafwa för en Christen en wiss harmoni, som tränger til
hjertat; ett heligt rörande behag, äfven ock för den som ej fyllest wäl
wet hwarken Scliechinas betydelse, eller Purpurmatkens skapnad, eller
en Vintrampares förrättning, eller hwar Edom och Bozra varit
belägne. I sanning är Religionskänslan, liksom ali annan förtjusning,
så oskiljaktigt förbunden med det mechaniska ljudet af wissa genom
wanan helgade ord, at i fall dessa ord, gissla, stinga, etc. förbyttes
uti andra til begrepp helt och hållit lika gällande synonymer, så
skulle de törhända i stället för nöje, wördnad och andakt, wäcka
misshag och förargelse. Det är klart at den Granskare, som ej
känner eller iakttager dessa särskilda grunder för den Andeliga
Poesiens och Vältalighetens Ästetik, måste nödwändigt fela i sina
omdömen deröfwer, och ofta anse de yppersta skönheter som fel.»1
Kellgren framställer sig alltså först stående helt utanför den
kristliga sfären på den allmänt godkända »werldsliga» smakens
ståndpunkt. Men därpå försätter han sig i »den trogna upeldade
själens» ställe och tillägnar sig dess syn på det ifrågavarande
poemet. Och hans ingående bekantskap sedan barndomen med
bib-liskt-kristligt språk ger honom möjlighet att fatta den
egendomliga religiösa stämningsvalören hos de för hans senare litterära
bildning så besynnerligt klingande orden och bilderna. Men
under hela tiden behåller han dock, vill det tyckas, sitt hufvud kallt
och njuter den utsökta förnöjelsen att skåda sig själf i den fromma
och känslofulla enfaldens roll. Utan tvifvel utgör den ifrågava-
1 Ett liknande inlägg — till förmån för bevarande af suggestiva ord och
bilder i gamla psalmer — har Kolb anfört från psalmboksarbetet i
Würtem-berg under 1780-talet. Ernst Bengel skrifver: »Selbst auch verblümte,
metaphorische, sehr erhabene oder dem Wortlaut nach unverständliche Ausdrücke
können die Einbildungskraft ungelehrter Menschen... in Bewegung setzen
und zu guten Entschliessungen anfeuern, bei manchem die Brücke abgeben,
worauf er erst zu genauerer Aufmerksamkeit und zu richtigerer Erkenntniss
geistlicher Dinge geführt wird» (a. a., sid. 108). Jfr Fr. Nielsen, a. a., sid. 63
(om Jakob Baden).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
