Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i q 6
E. LIEDGREN
vid, emot hvad man af den gamla hemta kan, hvars brister ej
allenast i ämnens fullständighet, utan ock deras värdiga utförande,
äro alt för påtageliga och falla allom i ögonen. Hvad mera
värdigt för en Gustaf III:s tidehvarf, än at jämte det nya ljus i alla
slags vetenskaper och vitterhet, som alt mer börjat spridas, tvänne
så vigtiga och til Religionens uphöjande, syftande verk som nya
Bibelöfversättningen, och en förbättrad Psalmbok, under och
genom Hans nådiga åtgärd och inseende, kunna blifva fullkomnade! »
På denna insändare svarade en författare, som kallade sig
Ingenutis, i n:r 187 s. å. Han är äfven lifligt intresserad af
psalmbokens förbättring men tror ej, att de hittills gjorda anstalterna
äro till fyllest. Renlärighet och lärdom finnas nog att tillgå i
konsistorierna, som fått saken om hand, »men med skaldekonsten är
det visst slätare beställt». Knappast skulle bland konsistoriernas
bisittare kunna uppbringas mer än högst fyra eller fem personer,
hvilka »utmärkt sig för någon synnerlig skaldegåfva». Därför är
artikelförfattaren benägen för den paradoxen, att just emedan han
önskar en rättskaffens ny psalmbok, för närvarande yrka på, att
den gamla måtte få förblifva i det skick, hvari den är.
»Det vore en stor skada och ömklighet, om et så vigtigt och
angelägit verk nu ej skulle vinna all den fullkomlighet som vore
möjelig i en så vitter tid, dà det likväl ej fattas oss goda Poeter.
Hvem känner icke huru själen upplyftes af en mästerlig Psalm, och
i vidrigt fall tvärtom. Ingenting tycks då vara naturligare om man
vill hafva en ting väl gjord, än att man måste sätta den i rätta
händer. Hela Clericiet hade ju utom Spegel ej kunnat åstadkomma
en Spegels arbete. Men antingen det blefve Prester eller Lekmän
eller bägge tillhopa, som komma at verkställa det, så tyckas de
dertil behöfva nog tid och ledighet från andra förhinder, til at
samla sina tankar och sin styrka: och när det således ej är brist
på ypperliga Skalder, fast de ej alla finnas innom Consistorierna,
så tyckes det ock vara mindre mödan värdt, at inskränka sig blott
innom sådant som nu kan vara at tilgå, när man kunde hafva
mycket bättre, hälst de nu lefvande ock tyckas ej böra mista den rätt,
at så väl som de framfarne, få bidraga til en så god sak, hvarest
man öfver alt tyckes böra söka det bästa.»
Här visar sig sålunda ett oskrymtadt nit för
psalmboksfrågan från en vitterhetsälskare, som hoppas, att samtidens
ypperliga svenska skalder ej skola neka den goda saken sitt biträde.
Värd att lägga märke till är denna af en tydligen initierad man
(Ljunggren anser det vara Kellgren, hvilket dock förefaller mindre
troligt af stilen att döma m. m.) framställda förhoppning: den vitt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
