Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i q 6
2 6 2 e. liedgren
kaismerna mörksens, dödsens, lifsens, men metern är här
alexandrinsk, liksom i en längre dikt På juldagen (1775), framställande
frälsningshistoriens hufvudmoment: skapelsen, syndafallet och
återlösningen och begynnande med ett om Jes. 1: 3 f. erinrande
anslag:
I himlar gifven akt, I höjder, berg och dalar,
Då jag om Herrans verk, om Herrans under talar . . .
Genom sina estetiska och filosofiska studier lärde Tengström
ock känna den nva värdering af Bibelns poesi, som isynnerhet
Lowth och efter honom så många andra gjort gällande, bl. a. äfven
Batteux. I sin prisskrift i Vitterhets-Akademien 1780 (om
betydelsen af antikstudiet för skaldekonsten) och i sitt Tal Om det höga i
Skaldekonsten (hållet i Utile Dulci under stockholmsvistelsen 1781),
visar han bekantskap med Sulzers konstfilosofi och häfdar de
gammaltestamentliga författarnes fulla jämnbördighet med de
grekiska och romerska mästarne. Men samtidigt kom han, som förut
är sagdt, närmare Kellgren, blef medarbetare i Stockholms Posten
och offentliggjorde där dikter, som visade en strängare
regelmässighet än hans tidigare diktförsök. Arkaismerna försvinna under
Kellgrens färla. Själfva innehållet påverkas ock i någon mån af
den rådande lättsinniga tonen i tidningens strövers och i mästarens
dåvarande diktning. Men i dennes försmädlighet mot religionen
tar han ingen del, och på hans lifsåskådning har Kellgren med sin
for Tengström motbjudande pessimism icke öfvat något inflytande.
Sedan Tengström efter en tids lärarverksamhet inom den
filosofiska fakulteten öfvergått — delvis af ekonomiska skäl — till
den teologiska (1783), tog hans diktning åter en mera religiös
vändning. Så t. ex. i ett Ode öfver Lagens utgifvande som förskrifver sig
från 1785 och börjar med denna ståtliga invokation i J.-B. Rousseaus
stil:
Att dock en fläkt af samma anda,
Som lifvade en Davids röst,
Uti min sång sig ville blanda
Och tända lågor i mitt bröst!
Kom, hänryck mig, du helga yra,
Som styrt de forna skalders lyra.
Och lär mig deras starka slag!
Gjut din förtjusning i mitt snille;
Min skapare jag sjunga ville,
Hans allmakt, godhet och hans lag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
