Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 2
e. liedgren
Herre öpnat för människans forskning, än att de sednare velat
förtränga och våldföra Religionen. Så länge förnuftet ej sjelft ålaggt
slut på denna strid, skall, där den Vise ej förmodar annat än å
ömse sidor gifne hugg i vädret, Allmänheten se ett inbördes
nederlag, som ej lemnar annat qvar, än antingen en för förståndet
vanärande eller en för hjertat tröstlös tomhet.
Erkännom dock att Gudaläran, under denna strid, fådt nya
tillgångar, som skola befrämja hennes seger öfver otron. Den Christna
Religionens Historiska bevis hafva genom granskning vunnit i styrka;,
Hjelpemedlen till tolkning af den Skriften, som innehåller de
uppenbarade Sanningarne, hafva blifvit förökade till den mängd, som vare
Förfäder knappt vågade förmoda: de hafva ibland oss blifvit
brukade på ett sätt, som gör tidehvarfvet heder: föreställningssättet af
Läran har återfådt en saknad enfald och tydlighet: dess försvarare
hafva mer än någonsin lärt sig föra ett Sanningen värdigt språk.
Det felas ännu, att förnuftet skall med redighet känna sina egna
lagar, och hänvisa sig sjelft att endast rödja och freda den plats/
där Religionens byggnad på osvikeliga grundvalar är uppförd, och
ej tillåta, att denne byggnad blifver använd till andra behof, än
dem hennes Ali vise Byggmästare föreskri fvit.
Jag misströstar icke, att denne fordran skall blifva till fridställd.
Undersökningarne 0111 yttersta grunderna till Sanning och Rätt, i
den vändning de nu synas få, skola, jag hoppas det, lemna
ersättning för de ofog verlden lidit af den halfva och inbildade
upplysningen, som så ofta missbrukat Philosophiens aktningsvärda namn.
Den tid nalkas, . då den Vise skall hafva i sin magt vapn att för
evigt krossa det dogmatiska högmodet så hos tviflaren som svärmaren,
och den renade Gudaläran ej skall hafva andra motståndare än
dem, som öpet vilja erkänna att de afklädt sig allt mänskligt värde,
och blifva de fräcke lasternas försvarare. Man skall då ändteligen
se Lärans enhet bibehållen utan tvång på öfvertygelsen, och
anledningarne till förvillelse så småningom utrotade utan förargelse
för den enfaldigare. Vetcnskaperve lofva således i sin obehindrade
framgång, icke annat än Religionens helgd och hopp om dess
framtida bestånd.2
Jag har tillåtit mig detta långa citat, emedan, såvidt jag
kunnat finna, den däri uttryckta optimistiska uppfattningen är
grundläggande för Wallins egen ståndpunkt till problemet om förnuft
och uppenbarelse. Det är denna Boethius’ tankegång om de bägge
makterna som fredligt samboende vänner, hvardera följande sina
egna inre lagar och bestämdt afstående från att söka inkräkta på
hvarandras område, det är denna tankegång, som Wallin versifierar
i Odet till Lindblom, och det med en öfverensstämmelse, som nå-
1 Kursiveradt af E. L.
2 Handlingar rörande jubelfesten i Upsala 1793, sidd. 408—410.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
