Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Den moderna frikyrkorörelsens framväxt. Öfversikt af Hj. Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmälningar och granskningar
■ qI
gationer vore koordinerade; synoder kunde ge råd men ej påbjuda
något. — Men kontroversen gällde ej blott hvilkendera formen
för kyrkan var den riktiga, utan framför allt, huruvida en form
för kyrkoorganisation finge påtvingas genom den världsliga
makten eller ej. Äfven här stack sålunda toleransproblemet in
hufvudet genom dörren.
Kontroversen var liflig efter 1644. Cromwell hade i kriget
börjat lära känna independenternas kraft; under hans inflytande
sökte parlamentet en medelväg. Men Westminster-församlingen
med Baillie släppte ej taget. 1645 förmåddes parlamentet afskaffa
Prayer-Book; Laud fick bestiga schavotten; och när Karl kastade
sig i skottarnas armar, kände parlamentet sin ställning för osäker
för att våga strid med synoden i religiösa ting. I juni 1647 antogs
det presbyterianska kyrkoschemat, och nästa höst följde
upphäfvandet af biskopsämbetena. Parlamentet hade blifvit
kullma-növreradt och independentismen hade slagits tillbaka.
Presby-terianismen triumferade. Men ute i landet var idéns seger mindre
fullständig. De fem bröderna utgåfvo »Apologetical Narration»,
där de framlade sin sak med sådan talang, att den ej kunde anses
krossad. En rasande litterär strid hade redan tagit sin begynnelse;
klimax i bitterhet nåddes af Edward’s »Gangrea» 1646, som
förklarade, att om independenterna tolererades, skulle Englands slut
vara nära. Baillie erkände 1646, att den olyckliga toleransidén
hastigt grep omkring sig; Jolin Goodwin fordrade den t. o. 111. för
papister, turkar och judar. Det viktigaste var, att tidens två
största män öfvergingo från presbyterianismen till independentismen;
den praktiska nödvändighetens tvång mer än teoretiska resonement
förde både Cromwell och Milton till att opponera mot religiös
lika väl som politisk despotism. Särskildt Cromwell fann i kriget
värdet af alla olika denominationer, där deras män besjälades
af religiös entusiasm. Från tron på toleransens idé kom tron på
independentismen som dennes bärare; både Cromwell och Milton
blefvo independenter. Men när Miltons namn kunde åberopas
för den independentiska positionen, växte dennas anhängare
hastigt. Så stark var driften hän mot tolerans, att äfven den ädle
episkopalisten och senare biskopen Jeremy Taylor 1647
offentliggjorde sin berömda »Liberty of Prophesying». Ej underligt,
att en rad nya independentiska kongregationer nu ordnades, af
Burton, Goodwin, Owen etc. Baptisterna kämpade med
framgång på sin särskilda linje; redan 1645 öfvergick independent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
