Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Den moderna frikyrkorörelsens framväxt. Öfversikt af Hj. Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmälningar och granskningar
■ qI
Det var ej personlig ärelystnad, som dref denne märklige man.
Han liade sedan länge känt sig »kallad»; Guds vilja hade honom
som sitt redskap; mot sin egen önskan fann han kaliet nödga till
att samla mer och mer af makten i sin egen hand, för att Guds
vilja skulle kunna realiseras. Tanken på autokrati hade ännu
icke gått upp för honom; parlamentet dugde till intet; och
West-minsterförsamlingen upplöstes utan något formellt beslut. Så
blef den religiösa situationen under några år fullständigt
kaotisk. Nominellt kvarstod det presbyterianska settlement; men det
hade mistat sista möjligheten att realiseras. Rumpparlamentet
satte intet i dess ställe; det svängde rundt kompassen. Slutligen
ingingo 1652 en mängd independent-pastorer med en petition,
»Petition for the Propagation of the Gosftel», däri ett helt program
för kyrkoordningen framlades. Här bibehölls statskontrollen
öfver religionen som bas för det hela; från presbyterianerna hade
upptagits kommittéer af pastorer och äldste för kontroll öfver
predikanter, gudstjänst och affärer. Eljest stod hvar
kongrega-tion för sig. Och de, som ej ville delta i församlingens gudstjänster,
fingo rätt att ordna egen efter anmälan hos magistraterna. Äfven
ifriga independenter som Goodwin hade accepterat detta schema,
i hvilket Clark ser ett affall från independentismen (i verkligheten
var det väl den fulla utbildningen af den konformistiska
independentismen, hvars existens och betydelse Burrage framhäft,
se nedan).
När parlamentet ej kunde komma till resultat ens om denna
petition, tog Cromwells tålamod slut. Den 20 april 1653 lät han
soldater drifva ut medlemmarna af Rumpparlamentet. Maktens
spira öfvergick i de enda händer i England, som kunde hålla den
högt. För presbyterianismen betydde detta den definitiva
fullbordan af det nederlag, som begynt med Pride’s parlamentsrensning
1648. Som independentismens ledare tog Cromwell
landets styre. Men Cromwell hade främst att rekonstruera staten och
svara för Englands politiska välfärd. Independentismen blef
därför i segerns ögonblick nära sammanknuten med det politiska;
dess religiösa seger blef tillika en politisk triumf. Men då måste
den ock pruta af på sitt religiösa ideal. Det var enligt Clark
en beklaglig fast naturlig konsekvens af utvecklingen, att
Cromwell byggde upp sitt statssystem kring den independentiska idén
—■ och därmed kom independenterna att i segerns ögonblick svika
sitt nonkqnformistiska ideal. Men därför var det ock naturligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
