Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
E. LIEDGREN
här.1 Hvarom meningsskiljaktigheterna då yppat sig, känna vi
ej. I umgänget torde Wallin väl ej varit sina kolleger så
synnerligen olik — karlbergstiden är ju hans sällskapsvisors af
fattningstid.3 Men sitt egentliga kamratlif lefde han förmpdligen mindre
på Karlberg än i Stockholm i den krets af unga akademiska
pristagare och ämnessvenner, som samlades kring grosshandlaren
Björck Svenssons goda bålar. Det är väl där, som han känt och
prisat lyckan att fri ur tvångets band få, bäst man gitter, prata
eller sjunga och inte så noga behöfva väga orden. Äfven i det flere
år senare tillkomna Canticum Corybanticum klagar han öfver att,
när gillet är slut, den barska ämbetsminen åter måste anläggas
och rösten sänkas -— vultus trux, demissa vox — han får ej längre
sjunga, glamma och »tosta» så, som den bullersamma svenska
kalasglädjen vill.3 Senare var det blott vid festliga tillfällen, helst
i en trängre krets, som det kunde hända, att genom »den bruna
skugga, som höljde Wallins väsen, en liten leende ljusblick stal sig
fram» — (Sturzenbecker). Han kunde då »aflägga sitt lynnes
eljest stränga, nästan folkskrämmande dräkt och visa sig ’densamme
som förr’, med en viss torr dalkarlshumor och den älskvärdaste
fallenhet för ett förtroligt skämt.» Eller som Tegnér skildrar det
i sin minnessång öfver Wallin:
Hur älskvärd var han ej, när aftonstunden
Sitt samkväm öppnat, och i slutna runden
Den stilla glädjen sitt piano stämt:
Af intet tvång, af ingen storhet bunden,
Han spratt af qvickhet, gnistrade af skämt,
I ständig vexling lik sig sjelf alltjemt.
1 yngre år framträdde Wallins smak för det burleska och
bur-schikosa på ett mera okontrolleradt vis. Hans ledamotskap af Par
1 Religionstal I, sid. 119.
2 »Ingen lager må kransa min hjessa» har jag tidigast funnit i Linköpings
Bladet 1809 n:r 63 (9 augusti) under rubriken Drufwan och Kärleken.
Sällskapssång. Ar 1811 förekommer den omtryckt i Journ. f. litt. o. th. n:r 180.
S. å. förekommer i samma tidning n:r 1 under rubriken Sällskapssång »Jag vill
rusa, ryter Hjälten». — »Lycksalig den, som, stödd på eget stop» finnes
likaledes under rubriken Sällskapssång tryckt i Journ. f. litt. o. th. 1809 n:r 27
(15 sept.). Jfr Ljunggren, Sv. Vitt. Häfder III: sid. 521, där visorna sägas
vara tryckta första gången i Valerii Visor och sångstycken, häft. 2 [1811].
3 Enl. Rietz’ Ordbok öfver sv. allmogespråket betyder tosta: t) hosta,
stöna (Närke); 2) gnistra, kasta gnistor (Jämtland). I den senare betydelsen
användes väl ordet i »Jag vill rusa» (sista strofen).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
