Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om »upplysningstidens» svenska kyrka i 2 <)
Saul: ’Så märk och se, att intet ondt är i min hand eller någon
öfverträdelse’. Barmhertighet framställdes som universalmedlet,
hvarmed allt ondt i världen skulle botas, hvarigenom alla öfriga dygder
gjordes öfverflödiga. Saligheten vunnes ej, såsom Enebom
förmenade, blott genom att känna den naturliga lagen och våra
förpliktelser mot Skaparen, utan — framhöll kritiken — genom att
känna Gud och den han sändt hafver Jesus Kristus, men Jesus var i
Eneboms predikanicke med ett enda ord omrörd. »En annan recensent
anmärkte beträffande griftetalet, att det utgjorde »en samling
mycket välljudande ord», och att Enebom syntes skrifva »de rebus
omnibus et nonnullis aliis». Han citerade Eneboms ord: »Ingenting
hedrar vår religion mer än att se de höga och väldiga vid foten af
Guds altare». Den sistnämnde recensenten, som äfven kritiserade
ordenspredikan, anmärkte vidare mot griftetalet, att, då han
kommit att jämföra det med ett af den katolska biskopen Massillon,
som denne hållit inför franska hofvet, han hade öfverraskats af
den stora likheten mellan de bägge talen. Han ville dock ej skylla
E. för afskrift utan ville gärna tänka, att den berod de »på Leibnitzens
Harmonia praestabilita». Ett exempel på, huru svulstiga men på
uppbyggligt innehåll fattiga predikningarna kunde vara, erbjöd
en prästman E. Forssén, som Palmsöndagen 1783 predikade prof
i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Han skulle tala om den heliga
nattvarden och tillropade sina åhörare: Jesus, »denne oförliknelige
människovännen är nu död»–»Vi se icke mer dess blida ansikte,
vi höra icke mer hans vältalande tunga». »Mina vänner, skola vi
därför glömma bort honom?» »Redan fore Kristi tid var det ett
urgammalt bruk i världen, att, när någon gammal världsligtvis
skulle genom döden gå bort från sina lärjungar, en far från sina barn
och en välgörare från dem, som njutit hans ynnest, så befallde han,
att de efter hans död skulle årligen på en viss tid anrätta en tarvelig
måltid–för att lifligen påminnas om den aflidnes förtjänster
och välgärningar» o. s. v. Detta »bruk införde ock Kristus i sin
kyrka» etc. — Längre än de allra flesta i neologisk ytlighet gick utan
tvifvel en engelsk predikant James Fordyce i sina predikningar
för unga fruntimmer, hvilka predikningar G. A. Tayarden,
hofpredikant hos hertig Karl af Södermanland, fann så förtjänstfulla, att
han öfversatte dem och lät 1787 utgifva dem i tryck. Öfversättaren
uttalade i sitt företal sitt gillande af att författaren följt »det
segrande vettet på världens förändrade skådeplats» och aktat sig för
att »reta mot sig ledsnaden och gäckeriet». »På det sättet hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
