Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om »upplysningstidens» svenska kyrka
i 2 <)
lefnadssätt, det vi längesedan öfvergifvit». Det nya systemet var
fotadt på mera tidsenliga principer. Där var talet om »gudsfruktan
dygd, odygd» etc. såsom urmodigt utbytt mot det om »honnëteté,
honnef och inhonnet», och, som författaren tyckte, att det skulle
få smak af fanatism att grunda, hvad man kallat dygd, på de gamla
teologiska begreppen Gud, allvetenhet, rättfärdighet o. s. v., stödde
han ej det nya systemet vid dessa, utan vid »dygdens fägring och
ädelhet samt lasternas fulhet och låghet». Han sade sig ock hysa
den öfvertygelsen, att den »honnettare» delen af nationen, hvilken
han med sitt system afsåg, »icke behöfde med några stränga
tyglar drifvas till att fullgöra sina skyldigheter »-1 Vid ett tillfälle
gycklade tidningen med »sanningen» och satte sig före att bevisa, att
villfarelse gör människan lyckligare än sanning, ty den sistnämnda
säger oss det, som är ledsamt, under det att »alla åldrar hafva
villfarelsen att tacka för sin förnöjelse. Ju mindre man sätter sig
e-mot honom, ju lyckligare lefver man.» »Utan villfarelsen skulle
hela vårt lif vara bedröfligt, emedan man alltid skulle se döden
framför sig. »2 När vid ett tillfälle tidningen uppspårat en broschyr,
som berättade om, huru en student Märtman låtit omvända sig
till sin frälsare, yttrade den en ironisk förvåning öfver att studenter
funnes, som behöfde omvändas, då ju »det andliga ljuset tyckes
böra lysa klarast vid akademierna, hvarest man äger den
oskattbara lyckan att vara handledd af teologiska fakulteter, som man
vet förklara gudaläran på ett sätt, som säkrast länder till både
hjärtats och lefvernets förbättring.3
Oviljan mot kristendomen tog sig uttryck äfven i begabberi
af prästerskapet, som utan tvifvel gaf hugg på sig, såsom redan
är antydt. Man förargades öfver att behöfva aflöna personer, som
man såg göra tjänst allenast en dag i veckan. Af somliga
betraktades de uteslutande som statens tjänare, hvilka gjorde sitt arbete
för att därmed betrygga samhällslugnet. I mångas ögon var
nämligen kyrkoinrättningen allenast en skyddsmur för det borgerliga
samhället. Prästerna betraktades af en del som behöfliga för att
föra civilregistret, göra tjänst som mantalsskrifvare och
taxeringsmän m. m. dylikt. Man gycklade med dem. En insändare i Stock-
1 Stockh. p. 1793, n:o 94 och 95.
2 Stockh. p. 1782, 11:0-275.
3 Ljunggren, Sv. vitterh. häfder, X, sid. 103.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
