Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 12
g. WESTLING
tyskarne.1 Han delade ej encyklopedisternas mening, att dygdens
grund vore egoismen, och ej heller satte han sedeläran i stället
för religionen utan menade, att sedeläran behöfde religionen som
komplement. Den skänkte själfva kraften till dygdens utöfning.
I en artikel från samma år sätter sig dess författare till doms öfver
»Kristendomen och läromeningarna bland den stora hopen», som
förklarades ej hafva annan grundval för sin tro än den, att far,
farfar, farsfarsfar o. s. v. trodde på ett visst sätt. Författaren ville
göra gällande, att prästerna vore mest belåtna med att deras åhörare
själfva ej reflekterade öfver de lärosatser, som förkunnades från
predikstolen, utan mottoge dem som Guds ord utan egen pröfning.
I en uppsats i 1800 års årgång uttalade sig J. Åström om »en
lärares plikter, och om huru denne bör jörhålla sig till sina åhörare».
Han inledde den med det tidsbetecknande yttrandet: »I en tid,
då den tanken börjar utbreda sig, att läroståndet är öfverflödigt
i ett välbeställdt samhälle, och antalet af dem ökas, som med
hån-ligt förakt se ned på dess medlemmar, synes ingenting vara mera
tjänligt att skydda dess rättmätiga anseende än att vända
allmänhetens uppmärksamhet på de plikter, som åligga religionens
tjänare». Författaren uttalade sitt ogillande af deras sinnliga
målningar af försoningens nåd, deras varningar för att störa nådens
verk genom något eget bemödande, af deras ensidiga
föreställningar om »den dogmatiska trons allkraft» och deras förringande
af dygdens värde. Han ansåg, att en religionslärare visserligen
icke finge »tala emot den positiva religionens läror, icke rentaf
förkasta den auktoritetstro, hvarvid folkets öfvertygelse hvilar
men han bör, så mycket möjeligt är, leda sina åhörare därhän,
att de efterhand själfva lära sig inse, att denna öfvertygelse
verkligen äger förnuftiga grunder».2 Efter denna uppsats med dess
vågade uttalanden om kyrkans bekännelse och om prästens
förmenta åliggande att lösgöra sina åhörare från dess band intog
tidskriften icke vidare några artiklar om kyrkoläran utan blott
sådana, som behandlade allmänna upplysningen eller moralen. I
denna tidskrift hade ock Leopold tagit till orda om religionsfrihet
och om vikten af att religionens läror stämdes i harmoni med
förnuftets fordringar.3 Besvärad af det växande tvånget på
tryckfriheten upphörde tidskriften med 1801.
1 Årg. 1799, n:o 21, sid. 6, 12 och 35.
2 Årg. 1800, sid. i och 13.
2 LjungrEn, anf. st.: III, sid 184.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
