Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g. westling
hand. Äfven han begagnar sig af opersonliga uttryck som
ersättningsord för Gud och beder till exempel i psalmen 322, v 3, att
»himlens nåd hvar morgon ny» måtte till »dygdens styrka sändas »,
men Ödman förstod ock att stämma sina harpotoner i full harmoni
med en äkta kristendoms grundtoner, såsom t. ex. i ps. 384,
hvilken gifver äkta uttryck åt förböner, som en kristen i känsla af
sitt medborgareskap i Guds folk fäller för detta, när det trängtar
efter hjälp i nöd. För att erinra om ännu ett par psalmförfattare
såsom exponenter för den religiösa riktningen vid den tid, då Wallin
gjorde sitt psalmurval, må nämnas komminister P. A. Sondén
såsom författare till psalmen 359, i hvars 4: de vers han låter en
åldrig syndare aflägga en så villkorlig syndabekännelse som denna:
»Om dina råd jag i min blindhet klandrat och stundom svag ej dina
vägar vandrat», så etc. Utan tvifvel träffade Luther verkligheten
närmare, när han i femte bönens förklaring i sin lilla katekes för
oss till sinnes, att vi synda i mångahanda måtto dagligen.
S. J. Hedborn, omsider kyrkoherde i Askeryd och Bredestad
och liksom Sondén ett barn af Linköpings stift, var väl en af de
främste bland tidens psalmförfattare, men bland hans bidrag till
vår psalmbok träffas dock sådana, som kunna karakteriseras mera
som sköna religiösa skaldestycken än som enkla och folkliga
församlingspsalmer, vittnande därmed att deras upphofsman vid
tiden för deras författande ännu ej hunnit rätt sätta sig in i en kristen
församlings första och närmaste behof.
Om än åtskilliga psalmer i 1819 års psalmbok icke kunna anses
motsvara en kristen församlings fordran på att gifva fullödiga
uttryck för dessa behof, innehåller den dock så mycket af ovanskligt
värde, att den som ett helt betraktad må erkännas som ett
omisskännligt tidstecken på en begynnande renaissance inom vår kyrka.
Ehuruväl den kyrkohandbok, som den 7 mars 1811
anbefalldes till efterlefnad, bär spår af att ha tillkommit under en kyrkans
svaghetstid, var den dock bättre, än man kunde vänta af en
kyrklig författning från början af 1800-talet. Ärkebiskop J. A. Lindblom
försäkrade ock i det företal, hvarmed han inledde den antagna
handboken, att man »med yttersta noggrannhet sökt att bibehålla
den evangeliska läran i dess oförfalskade renhet», om än
»tidehvar-vets smak och språkets vunna renhet» gjort en revision af 1693
års handbok behöflig. Kunglig Majestät betygade i sin kungörelse
om den nya handboken, att äfven han »pröfvat densamma i alla
delar öfverensstämmande med trosläran», och den har ju ock allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
