Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Augustinus-litteratur. (W. Thimme, Augustins geistige Entwickelung in den ersten Jahren nach seiner »Bekehrung», 386—391. Berlin 1908. — H. Scholz, Glaube und Unglaube in der Weltgeschichte. Leipzig 1911. — E. Troeltsch, Augustin, die christliche Antike und das Mittelalter. München und Berlin 1915.) Anm. af K. B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
litter aturö’fversikter
nianskt dygdeideal sammansmältes här med ett nyplatonskt: vis
är den som äger sapientia, det högsta utflödet från Gud, det
nypla-tonska nus, idéernas idé, som identifieras med de kristnas logos, Guds
Son. Så länge vi ännu söka Gud, äro vi ännu icke mättade, ännu
icke visa, ännu icke lyckliga. Diskussionen af det gamla filosofiska
problemet röjer stoicismens och platonismens brottning i etiken -—
och gudsökarens längtan.
De ordine vänder sig till betraktelsen af världen. Det finnes
en stor harmonisk världsordning, hvilande i Guds hand. Stoiska
tankar komma här med, äfvenså estetiska synpunkter, som af
gammalt lågo Augustinus nära. Det onda och fula är såsom skuggan
på taflan, som förhöjer dennas skönhet. Hur förhåller det sig då
med dess ursprung? Möjligheterna äro endast två: antingen har det
onda sin orsak i världsordningen och därmed också i Gud, eller också
utanför världsordningen. Här afbrytes resonnemanget, och
alternativen utföras icke, ehuru det förra antydningsvis afvisas. Det tycks,
som om han i denna fråga, hvars betydelse i hans tänkande vi
nogsamt erfara i Konfessionerna, ännu kände sig osäker; han har där
tidigare ej sett någon annan förklaring än manikeismenstvåsubstanslära.
— Ett par år senare har han lärt att äfven på denna punkt dra
konsekvenserna af sin platonism; i i. boken af De libero arbitrio (från 388;
hela arbetet färdigt först i Hippo 391) utföres, hurusom det onda
är icke-vara, frånvaro af godt (privatio boni); människan blir ond,
då hennes vilja nedsjunker från syftningen på Gud, det högsta goda,
till att åtrå de lägre tingen. Så är tvåsubstansläran öfvervunnen.
Denna gång synes han emellertid ha funnit världsproblemet
ännu öfverstiga hans krafter; i slutet af De ordine ställer han detta
problem på framtiden och anger Gud och själen såsom
forskningsarbetets viktigaste föremål. Och dessa närmar han sig så i nästa
skrift, Soliloquia. Den har sin säregna karaktär: där är det inte
diskussioner i vänkretsen, utan »ensamma samtal», förda mellan
honom själf och »Ratio», förnuftet, hans högre och bättre jag, som
rannsakar hans afsikter och undervisar honom. Det är den
tidigaste skrift af Augustinus, där vi se honom afslöja sina innersta
tankar med den utomordentliga förmåga af själfanalys, som vi
senare beundra i Konfessionerna. Och den blir särskildt gripande
därigenom, att vi här icke möta en själ, som efteråt ser tillbaka på
sina irrvägar, utan en som är midt i striden, full af sökande och
längtan och på väg fram till klarhet. — Skriften börjar med en lång,
brinnande hjärteutgjutelse med lofprisning af Gud såsom univer-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
