Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist. Den 31 oktober 1517. Föredrag till fyrahundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN 31 OKTOBER 1517
XI
onda. Intet visar tydligare det egenartadt nyskapande i hans
religiösa kynnesart, än att han ensam talade, måste tala, när de andra
tego, och än viktigare, att han ej blott talade utan handlade. Luther
har fört reformationen framåt steg för steg, ej så mycket genom att
lägga fram klart utmejslade åskådningar och principer som genom
att i de afgörande ögonblicken instinktivt handla reformatoriskt
och så efteråt klargöra det evangeliska kraf, som tagit sig form i hans
handling. Så var det redan när han anslog de 95 teserna mot
aflatens missbruk.
Ty det onda, som Luther mött i sin pastorala verksamhet, var
aflatsmissbruket 1 dess tvenne främsta former: relikvallfarternas
aflat och jubelaflaten. För att rätt förstå Luthers teser och
handlingssätt måste vi ett ögonblick dröja vid dessa aflaters innebörd.
Utdebatterad är denna fråga ej ännu, och oklarheter finnas. Men
efter det senaste årtiondets forskningar ligga grunddragen i
utvecklingen klara. Aflåten går tillbaka på den katolska syndläran.
Redan från medeltidens midt lärde kyrkomännen, att svårare
synder — ett begrepp som ersatt den gamla kyrkans dödssynder —
medförde två slag af straff: de timliga och de eviga. De timliga voro af
två slag: kyrkostraff i jordelifvet, hvilka pålades af präster eller
biskopar, samt skärseldens reningsstraff, som pålades af Gud. Från
evighetens fördömelse befriade i normala fall endast prästens
absolution efter ångerfull syndabekännelse. Men från större eller mindre
del af de timliga straffen på jorden och i skärselden kunde man vinna
befrielse genom en särskildt förtjänstfull gärning, såsom att vallfärda
"till någon genom dyrbara reliker helig plats. Och e n gärning
innebar en så stor förtjänst, att den medförde befrielse från alla syndens
timliga straff: deltagande i korstågen. Plenaraflaten börjar som
korstågsaflat. Den som ej själf kunde gå ut i korståg, ägde dock
möjlighet att vinna dess aflat genom att lämna en penningsumma
för en ställföreträdare. Anordningen var från början ej tänkt som
inkomstkälla för påfvedömet; men redan under 1200-talet tog den
finansiella synpunkten öfverhand. När korstågen upphörde,
infördes därför som ersättning med lika kraft vallfarter till Rom under
jubelåren, eller i stället därför penningsumman. Ivorstågsaflaten
öfvergick till jubelaflaten. Denna var alltså en plenaraflat.
Klemens VI :s beryktade bulla 1343 grundade denna af påfven utlofvade
fullständiga aflat med Kristi obegränsade förtjänst af öfverskjutande
goda gärningar, ehuru för säkerhets skull äfven helgonens förtjänst
togs med. —• Oförklarligt vore ändock, att jubelaflaten kunde blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
