Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist. Den 31 oktober 1517. Föredrag till fyrahundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XVIII
HJALMAR HOLMQUIST
I detta svar ligger historiskt sedt en dubbel felsyn. Tiden var icke
niogen i den vanliga meningen, och Luther höjde i teserna icke
upprorsfanan.
Det är visserligen, sedan en gärning utförts, lätt att finna
förhållandena tillrättalagda för densamma. Man kan vid Luthers
framträdande peka på förberedelserna, negative genom det djupa
förfallet, positive genom humanismen och delvis äfven den
senmedeltida skolastiken. Man kan peka på den stegrade religiositeten
och fördjupade syndakänslan på många håll, eller det
ekonomiskt-sociala läget och penningvärdets fall. De lutherska grundtankarna
lefde ock, såsom bl. a. Dürers konstverk visa, redan i aningens
dunkel, väntande på solljuset. Och man kan erinra om, att
Luther-vid sin sida hade en kurfurste, hvilken med den personliga
öfvertygel-sens hängifvenhet och världskännedomens diplomatiska klokhet
kunde skydda sin professor, tack vare denlandskyrkligautvecklingen.
Allt detta har sin sanning; men det räcker ej till att förklara,
hvarföre Luther med sina teser kunde sätta den stora revolutionen i gång.
Det visar blott den ena sidan af tidsläget; där fanns ock en annan.
Hvarken Luther eller någon annan insiktsfull man skulle 1517 ha
funnit tiden lämpad för att med utsikt till framgång uppträda mot
Rom. Då tedde sig tvärt om påfvedömet mera mäktigt och
glänsande än sedan lnnocentius III:s och IV:s dagar. Kalkoff har
sammanställt de viktigaste dragen i denna tavla. Den samlade
västerländska kristenhetens reformförsök genom de stora
koncilierna hade runnit ut i sanden, så snart de vändt sig mot den påfliga
förvaltnings-, doms- och beskattningsmakten. Konciliernas
anspråk på att utgöra högsta kyrkliga instans hade ock segerrikt
afvisats af påfvedömet, och deras sammankallande hade af Pius II
förbehållits påfven i en bulla, som började med det löftesrika ordet
»Förbannad. . . »■ Genom unionen med grekerna i Florens hade den
påfliga absolutismen fåttt ökad styrka; påfven var nu hela
kristenhetens erkända öfverhufvud, och det stod definitivt fastslaget, att
han ej ägde sin makt från de troendes massa utan direkt från Kristus
själf. Genom de påfvetrogna spanska och portugisiska rikena
fördes lydnaden för Petri stol till nya världsdelar, samtidigt med att
boktrj^ckerikonsten öppnade nya medel för Rom att behärska den
gamla folkvärlden. När den starkaste af de framväxande modärna
staterna, Frankrike, försökte mot påfven utspela ett nytt allmänt
kyrkomöte, slutade denna »vinkelsynod» med de rebelliska
kardinalernas ömkliga underkastelse inför bl. a. Luthers ögon. I stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
