Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE
’ 3
Ett sådant genombrott af något nytt, som nödgar till återkallelser,
afsvärjelser, själfprostitution, ogrannlagenhet, närgångenhet, ett
sådant mystiskt och öfvermäktigt kallelsemedvetande, en sådan
lidelsefull jäsning, en sådan upprördhet ända ned i hjärtats
lönn-ligaste djup finner man ingen motsvarighet till hos Wallin. Hans
disharmoni framkallas ej af religionen, ökas ej heller af den:
kristendomen är för honom en »enkel och glad världsåsikt», som gör lifvet
lättare, lindrar, läker och helår.1 Han kan hota, banna och
fördöma på predikstolen, och det kan ta sig ståtligt ut, som ett grant
åskväder, men sällan får man det intrycket, att han själf personligen
är rädd för åskan. Brottslingen må bäfva, den länge förhärdade
syndaren må darra, men han är ju ingen brottsling: »mitt vittne
är i himmelen, och den mig känner bor i höjden». Hans medfödda
disharmoni ökas af brustna illusioner, svikna förväntningar,
obegripliga skickelser, sjukdom och förluster, framför allt af människors
vrånga domar, af deras afundsamhet och misstydningar, men
knappast af insikten om hvad Almquist en gång i sin ungdom uttryckte
så: »det finnes ingen somnad plåga i själen, som ej kristendomen
väckt och eggat, ingen dualism och slitning, som den icke drifvit
till yttersta stränghet och ett kval, som ingen pinbänk anat».3
Wallin har visserligen skrifvit psalmer, i hvilka en karakteristisk
kristen stämning af ånger och skuldmedvetande funnit uttryck
jämte trösteord af rik evangelisk halt. Men det faktum, att hans
predikningar ha så jämförelsevis få uttalanden af dylik art, ger
stöd åt den förmodan, att kategorien synd—nåd (eller hvad man
kan benämna den paulinsk-lutherska kristendomstypen) för
honom själf ej hade något särskildt stort värde som andligt
lifsinne-håll eller föremål för uppbygglig betraktelse. Den otillfredsställelse,
som en efter nämnda kategori orienterad fromhet förnummit och
än i dag förnimmer inför Wallins predikningar liksom inför en del
af hans och andra samtidas psalmer, utgör ock i sin mån ett tecken
på att den kris, Wallin till äfventyrs genomgått, icke varit af den
religiösa art, att den kan jämföras med exempelvis Grundtvigs.3
1 Rel. tal III, sid. 124 ff.
* Bref till Jonas Wærn 1822 (aftryckt i Arvid Ahnfelts lefnadsteckning
C. J. L. Almquist, hans lif och verksamhet, sid. 31).
3 Det starkaste uttrycket för föreställningen om en verklig religiös kris,
ett trosgenombrott i Wallins lif har väl A. Molin gifvit i sin afhandling
Geijerstudier, sid. 171: Geijer jämföres med Wallin och det heter: »Hos G.
finner man heller ingenting af den nya födelsens smärta, af syndens ruelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
