Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
E. LIEDGREN
för osvenska och nyskapade ord utan framför allt för att begagna
»Philosophiens Wetenskapliga konstspråk» på predikstolen.
Särskildt vänder han sig mot »den tilltagande oseden att utur ett
Andeligt Tal bannlysa det höga, det lifgifvande namnet: Gud. Man
säger: Gudomligheten, högsta förnuftet, högsta
wis-heten, o. s. w. Guds folk hörer ej mer sin Guds namn; den
Återlösta werlden icke sin Frälsares. Äfwen det brukeliga Högsta
Wäsendet leder till de orimligaste begrepp, sämre än den djupaste
okunnighet, s1 Han betonar äfven vikten af flitig bibelläsning2
och rekommenderar anförande af »witnesbörd utur Skriften ».3
»Bekantskap med Skriften bör öfveralt framlysa. Det kläder wäl
ett Andeligt Tal och bereder förtroende». De flesta predikningar
behöfde »en tätare fläkt af Bibiens Anda»: »Det Bibliska språket,
då det med wishet inflätas i ett Andeligt Tal gifwer föreställningen
[= framställningen] en styrka, som känbart werkar. Snillets högsta
uppfinningar blifwa altid blotta skal emot denna kärna. Talet får
derigenom för hjertat en wiss helgd, den Talaren fruktlöst
efter-sträfwar med tankans flygt och uttryckets skrud.» För att
återupptaga ett mera bibliskt predikospråk behöfde Wallin ingalunda
genomgå några utomordentliga erfarenheter: själfve Lehnberg
kunde vara ett mönster för smakfullt, om ock i allmänhet sparsamt,
begagnande af bibelordet, ty han brukade ju enligt Lindblom sluta
sina predikningar med »en åskstråle af Esaias eller en solstråle af
Johannes ».
Det kunde ligga rätt nära till hands att antaga, det
nödvändigheten att predika för en landtförsamling som den i Solna äfven
bidragit till att Wallin ändrat sitt tidigare maner. En sådan verkan
af förflyttningen är ju ej heller utesluten. Dock bör man nog taga
sig i akt för alltför romantiska föreställningar om Wallins förhållande
till sina landtliga åhörare.4 I kyrkorådet sutto ortens honoratiores,
bl. a. grefve Nils Cronstedt, och den nye kyrkoherdens
umgängeskrets blef förmodligen ungefär densamma som förut. Folklig var
knappast Wallin, så väl han än ville folket: hans brist på omedel-
1 Ödmann, a. a. sid. 102 f. (särsk. 103).
2 a. a. sid. 8 f.
3 a. a. sid. 75 f.
4 Jfr H. Wijkmark, Studier I, sid. 25: »Denna förflyttning var afgörande
för hans andliga utveckling. Hati var ej längre den vittre salongsprästen
med den ytliga uppfattningen af ämbetets förpliktelser; han hade fått en
församling att vårda och därigenom kommit i den innerligaste beröring med
det kristliga lifvet, sådant det gestaltade sig ute bland menigheten.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
