Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - A. Gierow. Bidrag till det svenska militärkyrkoväsendets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA MI LITA R K VR KO VÄSENDETS HISTORIA
8l
på fientligt område under utropet: »bellum indico facioque», en
religiös rit, som går igen hos olika folk, och som afser att inviga
fienden åt döden.1
Vid sitt allra första framträdande har kristendomen knappast
haft anledning att för sig klargöra frågan om sin ställning till och
uppgift beträffande kriget. Relativ världsfred rådde, och såsom
enligt den gängse uppfattningen tillhörande en judisk sekt voro de
kristna befriade från krigstjänst i det romerska riket.2
Men förhållandena ändra sig. De kristnas antal växer. Frågan om
kristendomen och kriget blir aktuell vid tiden för förföljelserna,
och än mer i samma mån utvecklingen nalkas den punkt, där
kristendomen står fram såsom den segrande religionen. Under
fälttåget mot Maxentius besluter Konstantin den store att
upphöja korset med Kristi initialer till fälttecken och att sålunda icke
blott tolerera kristendomen, utan ställa densamma i spetsen för
religionerna. Och Licinius har betraktat kriget mot Maximinus
Daza som en afgörelsens kamp mellan kristendom och hedendom,
och före den afgörande drabbningen har han bland trupperna
låtit utdela en gemensam kristen stridsbön.3 På samma sätt, som
den sista stora förfölj elsen, den diokletianska, börj ade med de kristna
1 Torgny segerstedt erinrar i sill uppsats Nordiska vapengudar,
Lund 1911, sid. 22, hur i Eyrbyggia saga berättas, att »Steinhor kastade
spjutet på gammalt sätt sig till gagn öfver Snorres flock (c. 44); hur i sången
0111 hunnerslaget samma sed att kasta spjutet öfver fiendens skara möter, då
där omtalas, att Gizur red fram mot liunnernas liär och ropade: »Vred är
Eder Odin. . . och låte spjutet flyga, som förut sagdt» (Eddica minora, s. 10);
hur vid det af 111ig ofvan anförda tillfället, vid Erik Segersälls offer i Odins
tempel, denne visade sig för honom ocli gaf honom en vidja att kasta mot
fiendehären under ropet: »Ni höra alla Odin till» (Styrbjarnar j)atter, c. 2);
liur Vgluspå inleder sin skildring af striden mellan vaner och asar med orden:
»Odin slungade spjutet och kastade det mot fiendeskaran» (V. 24). Jfr
Josua-bokeu 8: 18: »Och Herren sade till Josua: ’Räck ut lansen, som du har i din
hand, mot Ai, ty jag skall gifva det i din hand’. . . .», och 2 Mos. 17: 9—11.
2 Jfr Emanuel Linderholm, o. a. a. sid. 40.
3 Jfr Adolf Harnack: Militia Christi, Tübingen 1905, sidd. 86, 89 f.
Där återgifves. denna bön på tyska sålunda: »Höchster Gott, dich flehen wir
an, — Heiliger Gott, dich flehen wir an, — Alle Gerechtigkeit befehlen wir
dir, — Unser Heil befehlen wir dir, — Unser Imperium befehleil wir dir, —
Durch dich leben wir, — Durch dich sind wir siegreich und glücklich, —
Höchster, heiliger Gott, unser Gebet erhöre. — Unsre Arme strecken wir zu
dir aus, — Erhöre, heiliger, höchster Gott!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
