Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - A. Gierow. Bidrag till det svenska militärkyrkoväsendets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. GIEROW
Karl IX lät bränna trollkvinnor, och ju längre vi komma in på
1600-talet, desto tätare blifva trolldomsprocesserna.1
De former af vidskepelse, som i den tiden voro gängse, synas
hafva varit desamma, som omförmälas redan i Olavus Petris förut
nämnda skrift Een nyttwgh Wnderwijsning, och hvilka delvis ännu
icke helt försvunnit. I dess utläggning af budet »Thu skal ecke
liaffwa fremmande gudhar» anföres bland afguderi:
»När man brukar troldoom, swarte konst och gör effther thet
bort kommit är och annat såådana.
När man bär scriffther på sich ath honom intith skadha skal,
troor vpåå signilse, och hwat annat såådana finnas kan. När man
brukar penninga stikkor till ath finna äghadelar j iordenne eller
annorstadz etc.
När man laghar sitt ärbethe effther hemmeltekn, försije daghar
och spåådoom.
När man låther liffwia sich, sin barn, sin booskap, ath warghar
och annat oondt skal icke skadha them.
När man brukar förmanelse och någhor besynnerligh ordh och
åtheffwor till ath clöffwa swärcl kniff och annath såådana medh. »a
I sist citerade moment förekommer just det i krigsartiklarna
omtalade döfvande af vapen och värjor, som Gustaf Adolf mecl
GA 2:s bläck liksom för minnet antecknat å GA 1 efter § 3 utan att
inarbeta det i sammanhanget, där det af AO erhållit sin plats i § 1.
Detta svärd- och vapendöfvande har sina rötter i hedenhös.
Liksom i Sigrdvifumål omtalas segerrunor, som skola ristas på
svärdets klinga11, så uppräknar Håvamål i Sæmundar Edda i
förteckningen på runor och märkvärdiga trollsånger, som Odin känner,
bl. a. sådana, som döfva svärdsegg. De möta likaledes i sagan
Hrafni ok Gunnlaugi Ormstunga, i Tvær sögur af Gisla Sürssyni
och i Svarfdoela saga i Islenzkar fornsögur.4
Vid Arboga möte 1412 beslöts bl. a., att »lottkastningar om
tillkommande ting, trollerier, spådomar, drömtyderi, bokstäfwer och
andra märken, som obekanta ord som intet finnas i Skriften, hwilka
brukas at släcka eld, döjwa swärd, böta sjukdomar eller hindra dö-
1 Jfr Bror Gadelius: Tro och öfvertro i gångna tider, I, II, Stockholm
1912/12; Jöran Sahlgren: Blåkulla och Blåkullafärderna, Uppsala 1915;
Troels Lund: Dagligt Liv i Norden, XIII—-XIV Bind., 4 Udg.
2 Olavus Petri Samlade skrifter, Band 1, sidd. 12 f.
3 Torcny Segerstedt: Nordiska vapengudar, Lund 1911, sid. 31.
4 Jfr Johan Fritzner: Ordbog over det gamle norske Sprog, 1 Bind.,
Kristiania 1886.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
