Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Erik Falk. Marsilius af Padua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARSILIUS AF PADUA 2 1 5
kollegiet besattes med andligen ovärdiga personer. Påfven ville
själf omedelbart regera öfver kyrkan och beröfvade därigenom
menigheten dess rättmätiga makt. Grundfelet vore, att hierarkin
tagit makten inom kyrkan från den rätta maktinnehafvaren,
menigheten eller lagstiftaren.
Med särskild kraft vänder sig Marsilius mot den ekonomiska
riktning, som allt mer utprägladt framträdde i påfvarnes politik.
Romerska kurian kunde snarast liknas vid ett affärshus och en
röfvarkula, dit simonister från alla håll samlades. Rättvisa stode
där att få endast för penningar. Särskildt omnämnas de
utpressningar af kyrkans män, som af Johannes XXII satts i system.
Däremot framträdde inom kyrkan mycket litet intresse för att värfva
själar för himlen. Kyrkan vore därför en koloss på lerfötter, hvilken
skulle krossas genom en furste, som Gud skulle sända.
Ännu mer hade påfvedömet missbrukat sin makt inom det
världsliga. Påfvedömet hade först stått under den världsliga
makten, kejsarna hade af- och tillsatt påfvar. Detta vore det riktiga,
ty påfvevalet borde rätteligen tillhöra kejsaren och det romerska
folket. Men genom djäfvulens tillskyndan hade påfvarna förts
från den rätta vägen. Påfvevalet hade genom Leos dekret1 gjorts
oberoende af kejsare och folk, och genom förbudet mot investitur
hade den världsliga makten förlorat sitt tillbörliga inflytande vid
de andliga ämbetenas tillsättning. Påfvarna ville ej längre vara
underkastade furstarnas eller lagstiftarens lagar, de ville själfva
mot Kristi och apostlarnas exempel besitta världslig makt, och de
hade förgått sig ända därhän, att de fördömt världsliga furstar. De
hade gjort anspråk på af Gud gifven allmakt öfver kejsaren och
andra furstar och usurperat den kejserliga jurisdiktionen.
Marsilius kommer äfven in på de närmast föregående striderna
och söker visa, att påfvarna i alla afseenden haft orätt. Påfvarna
hade sökt hindra kejsarval och under vakansen velat draga den
kejserliga jurisdiktionen under sig. Påfvarna hade falskeligen gjort
anspråk på större makt vid kejsarval, än som tillkomme dem.
Kurfurstarnas val vore giltigt utan påfvens bekräftelse; om kejsarna
låtit kröna sig af påfvarna, var detta endast en högtidlighet, som
ej gaf dem någon större makt.2 Påfvarna åter hade falskeligen
1 Marsilius åsyftar Nicolaus II:s förordning om påfvevalet af 1059.
2 Äfven påfvens medverkan vid kejsardömets öfverflyttande från östern
till de frankiska kungarna (translatio Imperii) betydde ej, att påfven genom
sin makt instiftat det västerländska kejsardömet., utan endast, att kejsaren
genom påfvens deltagande ville gifva större högtidlighet åt handlingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
