Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Erik Falk. Marsilius af Padua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARSILIUS AF PADUA
2 1 5
sin vikarie, vore falskt, likaledes läran, att påfvar, biskopar och
andra präster hade samma auktoritet. Påfvemakten härstammade
direkt från Gud, och denne hade äfven ordnat den kyrkliga hierarkin.
Kyrkan ägde rätt att exkommunicera både präster och lekmän,
och klerkerna kunde af andlig makt ådömas äfven kroppsstraff,
såsom gissling och fängelse. Kyrkan ägde fullgöra sina straffdomar
utan världslig hjälp, dock ej dödsstraff, som endast staten kunde
verkställa. Kejsaren hade öfver klerkerna ingen eller endast
obetydlig domsrätt. Däremot varnas för ingrepp från de andlige i den
världsliga domsrätten. De andligas rätt till absolution häfdas med
bestämdhet.
På alla hufvudpunkterna vidhålles sålunda den hierarkiska
ståndpunkten, både ifråga om den kyrkliga ordningens ursprung och
kyrkans ställning till det världsliga. Kyrkans inre hierarkiska
organisation försvaras såsom af Gud instiftad. Men det är af intresse,
att en viss moderation framträder, och att det varnas för allt för
långt gående ingripande i världsliga angelägenheter från påfvens
sida. Detta visar, att äfven bland de kyrkans män, som gillade
påfvens maktanspråk, missnöje fanns mot den riktning, som den
påfliga politiken tagit genom Johannes XXII.
Påfven inskred äfven med användande af sin andliga myndighet
mot författarna till Defensor pacis. Den 9 april 1327 blefvo
Marsilius och Johan af Jandun exkommunicerade, och den 23 oktober
samma år fördömdes de nämnda sex irrmeningarna i Defensor pacis
genom bullan Licet iuxta doctrinam.
De båda författarna befunno sig likväl nu utom räckhåll för
påfvens makt. Deras djärfva läror synas visserligen hafva väckt
betänkligheter bland kejsarens rådgifvare, men Ludvig såg i dem
välkomna bundsförvandter vid striden mot påfvedömet och upptog dem
vid sitt hof såsom förtrogna rådgifvare. Marsilius blef dessutom
konungens lifläkare. Att närmare bestämma graden af Marsilius’
inflytande är numera omöjligt, men att hans läror och hans råd ej
varit utan inverkan på Ludvigs senare politik, äi uppenbart. Denna
visar i flera afseenden faktiskt en tillämpning af Marsilius’ läror.
I Italien hade partistriden mellan påfvens anhängare och
ghi-bellinerna fortgått. Bland de senare framträdde nu som den
förnämste den äfven genom en skrift af Machiavelli bekante Castruccio
Castracani, hvilken svingat sig upp till lierre i Lucca och skaffat
sig berömmelse som en af de främste krigarna i Italien.
Ludvig beslöt nu att själf ingripa i den italienska striden. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
