- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Adertonde årgången, 1917 /
223

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Erik Falk. Marsilius af Padua

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MARSILIUS AF PADUA 2 1 5

val, först indirekt genom kurfurstarna och sedan direkte genom
hyllning och kröning i Rom.1 Han handlade sedan äfven i
öfverensstämmelse med Marsilius’ idéer om den världsliga maktens
öfver-ordning öfver kyrkan, i det han stämde påfven att stå tillrätta inför
sig. Den 18 april 1328 höll kejsaren inför det romerska folket
offentligen dom öfver Jacob de Caturco, såsom Johannes nu
betecknades. Han förklarades därvid för afsatt genom kejsaren och det
romerska folket.

Afsättningsdekretet författades enligt en uppgift, som
antagligen är fullt riktig, under medverkan af Marsilius och Ubertino af
Casale. Där återkommer samma tankegång som i Defensor pacis.

Ludvig betonar, att han vore af Gud satt öfver hela
kristenheten, och att han nu i sin hufvudstad Rom fått kej sarkronan och
spiran af sitt romerska folk. Han skulle göra Gud räkenskap för
kyrkan, hvars skydd han åtagit sig; hans skyldighet vore att bevara
friden mot fridstörare sådana som påfven. Ludvig hade nu
kommit till sin hufvudstad för att näpsa Jacob de Caturco för hans
oerhörda förbrytelser. Dessa påfvens förseelser genomgingos. Han
hade orättfärdigt utpressat penningar och utöfvat simoni. Han hade
sått split inom kejsardömet med råd af konung Robert af Neapel,
vägrat att lyda den kejserliga makten och velat utöfva både andlig
och världslig myndighet, hvilka enligt Guds vilja borde vara
åtskilda. Påfven kunde kallas för antikrist, då han velat tillintetgöra
kejsardömet samt föranledde den söndring i världen, som enligt
apostelns vittnesbörd skulle föregå antikrists ankomst. Han vore
den falske profeten, som kom ridande på en röd häst (Ap. 6,4).

Vidare afvisas påfvens anspråk på makt öfver världen. Kristus
hade afsagt sig ali världslig makt (Joh. 6,15, 18,36). Däremot hade
kejsaren genom sitt val fått världslig jurisdiktion, och han behöfde
ej bekräftelse på sin myndighet från någon människa. Därför voro
alla påfvens angrepp på kejsaren under processen mot honom
öfvergrepp.

Påfven vore därjämte en kättare, i det han förnekat Kristi
fattigdom. Härigenom hade han själf ådragit sig fördömelse och genom
Gud beröfvats sitt ämbete. Nu förklarade kejsaren honom afsatt

1 Hauch anser, att Ludwig endast lät sig bestämmas af den gamla tyska
rätten. Jlen det synes mig, som om Hauck något för starkt betonat det
nationellt tyska i Ludwigs politik. Att den romerska traditionen kraftigt inverkat
på hans handlingssätt framträder tydligen i akterna, som nu äro tillgängliga

i Monumenta Germauiæ.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:06:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1917/0265.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free