Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - D. Fehrman. Lunds domkapitel och prästbildningen under 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.UNDS DOMKAPITEL OCH PRÄSTBILDNINGEN UNDER I7OO-TALET 2 2Q
af äldre och bättre kvalificerade. E. Benzelius förklarar också
i en skrifvelse till Upsala domkapitel 1725, att frågan om
församlingarnas vokationer är en så angelägen ting, att om den
punkten ej rättas, ligga snart studierna alldeles nere (ib. sid. 62
och 63). I ett aktstycke under riksdagen 1726—27 heter det
om prästerna, »att många äro härtill af biskoparna ordinerade,
som äro idioter icke allenast i andra studier utan äfven i
teologien» (Nordin, De ecklesiastika deputationerna, s. 79—84).
Biskoparna voro tydligen ej i stånd att hålla tillräckligt tillbaka.
Dock bör rättvisligen framhållas, att de ej voro de enda
ansvariga. Fastställandet af genomsnittsgränsen för ett »godkänd»
var en utomordentligt svår fråga. En stor del af prästerskapet
lefde under hart när olidliga aflöningsförhållanden; många måste
t. o. m., då de ej hade råd att hålla sig med tjänstfolk,
använda nästan ali sin ticl på jordbruket och in i sin sena
ålderdom förrätta de gröfsta sysslor (nordin, Kapellanernas
ställning, sid. 74). Det är tydligt, att fordringarna för ett ämbete,
som ställde en sådan situation i utsikt, ej kunde tillskäras efter
annat än en relativt anspråkslös måttstock. En mängd faktorer
inverkade alltså till att göra frågan om prästernas bildning så
godt som olöslig. Dessutom bör man komma ihåg, att den
tidens undervisningsväsende ej beredt möjlighet för ett verkligt
prästerligt studium. Den drill, som bedrefs inom skolor och
gymnasier, kunde väl i somliga fall ha sina fördelar med sig,
men där den ej räckte, voro också resurserna i det närmaste
uttömda.
Var ställningen före 1750 afgjordt dålig, så har den säkert
ej förbättrats under århundradets senare hälft. Möjligen har
faran för ett onödigt öfverskott på präster blifvit mindre eller
rent af prästbrist på sina håll yppat sig (Lunds biskop, P. Munck,
skrifver 1798 till Lindblom: »Hos oss vilja ganska få blifva
präster, och af dem måste jag afvisa flere», jfr rodhe, a. a.
sid. 146, anm. 2), men otillbörliga hänsyn till andra
kvalifikationer än rent prästerliga ha säkert verkat lika starkt som någonsin.
Just Munck hade bittert klagat öfver att nästan alla ville bli
präster: jurister, medici, economic!, politici, matematici och t. o. m.
officerare (G. westling, Om upplysningstidens svenska kyrka,
K. A. 1916, sid. 128). En allvarsam fara hotade därigenom, att
väl aflönade prästerliga befattningar så lätt kunde bli
reträttplatser eller också bortgåfvos åt de maktägandes gunstlingar
Kyrkohisl. Årsskrift 1917. 17349 jy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
