Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - D. Fehrman. Lunds domkapitel och prästbildningen under 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
D. FEHRMAN
kunna konstatera, att inom en så betydande del af Sverige
som Lunds stift det teologiska läget, hvad ledningen beträffar,
hela 1700-talet kunnat hålla sig så orubbadt, som hvad fallet
verkligen var. Vid Lunds stifts prästexamina sitter ortodoxien
hela tiden i högsätet, men den ger ock med ali tydlighet till
känna sitt väsen. De yttringar däraf, som vi i och med de ofvan
anförda förhören återgifvit, äro, kan man säga, ett blad ur den
sorglösa ortodoxiens historia. För denna ortodoxi finnas inga
problem. »Bevisa det», uppmana examinatorerna tidt och ofta
äfven vid de mest obevisbara spörsmål, och om examinanderna
blefvo svaret skyldiga, så var det deras fel, icke teologiens. Att
dessa bevis faktiskt ofta utmynnade i en petitio principii
hindrade ej, att man på den tiden ansåg dem tillfyllestgörande och
slog sig till ro därvid. För den, som stödde sig på en sådan
välförsedd rustkammare af bevis, måste hvarje afvikelse från den
rena läran te sig som företagen utan tvingande skäl och
snarast utan skäl alis. Fast man hade pietismen in på lifvet,
framställes den i de inlärda svaren såsom en rörelse utan egentlig
inre mening, baserad på ett omfattande af några mer eller
mindre orimliga teoretiska satser. På samma sätt »socinianerna»,
d. v. s. upplysningen eller rationalismen. Det är — särskildt
efter 1730-talet — anmärkningsvärdt sällan man anser det mödan
värdt att ägna någon uppmärksamhet vare sig åt det ena eller
det andra. Men där så sker, affärdas båda, som om det vore
den enklaste sak i världen att taga ställning till deras syften.
Man finner icke ett spår af intresse att klargöra, hur och
hvarmed de unga prästerna skulle sättas i stånd att möta de alltid
svårbehandlade fall, där pietistiska, resp. upplysningsmässiga
motiv tvingats fram, förestafvade af verkliga samvetsfrågor. Det
tyder på en fruktansvärd lucka i prästbildningen och en
fruktansvärd blindhet i fråga om kyrkans uppgift att tillgodose
aktuella religiösa kraf. Måhända har man helt enkelt icke vågat
sät1 a prästkandidaterna in i de afskydda villolärorna af fruktan
för att de då skulle falla. Måhända har man beräknat, att de
skulle bli så mycket pålitligare vapendragare, om de ej kände
det onda, som de skulle medverka till att bekämpa. Det kan
dock ej betecknas annat än som lättsinne att på detta sätt
vilja förebygga en hotande fara. Ty att en sådan förelåg,
därom spåras ej det ringaste tvifvel. Det bevisas bäst af de
yttre maktmedel, hvarmed man ingrep för att undertrycka de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
