Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Gierow. Bidrag till det svenska militärkyrkoväsendets historia (forts.) - D. Militärkyrkoordningar af nyare typ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 2
A. GIEROW
deklamerar om »plikternas redliga uppfyllande», om gudsfruktan
såsom det »fastaste samband» mellan krigaren och hans
medborgare samt om »segrar och ära».
Militärkyrkoordningens hittillsvarande förbud emot och straff
för olika former af trolldom och vidskepelse, hvilka bestämmelser
ju i 1755 års förslag rent af utvidgats och detaljerats utöfver det
traditionella måttet, en företeelse, som var nog så karakteristisk
för tiden, har här helt försvunnit. Som en nyhet framträder den
synpunkten, att gudlöshet är diskvalificerande redan för antagande
vid rikets krigsmakt. Tidigare motsvarande stadganden hafva
inskränkt sig till att förbjuda de olika yttringarna härutaf hos den,
som redan erhållit sådan anställning.
I § 2 hänvisa 1795 års krigsartiklar för korthetens skull till
allmän lag (MB 1 kap., § 4, 2), när det gäller straff för gudlöshet
och hädelse, medan däremot 1798 års krigsartiklar utförligt
upptaga hithörande straffbestämmelser.
Beträffande ordningen för gudstjänst och bön i krig och fred
hänvisas af båda krigsartikelseditionerna till
tjänstgöringsreglementet, hvilket blir ett växande komplement till den i
krigsartiklarna innehållna militärlagstiftningen ej minst med afseende på
religiösa och kyrkliga frågor.
Angående skyldigheten för’ befäl och manskap att bevista
gudstjänst och korum förefinnes en skillnad mellan 1795 och 1798
års krigsartiklar, hvilkas § 4 i den förstnämnda editionen räknar
med ett juridiskt tvång (»skall»), i den sistnämnda däremot åtnöjer
sig med moralisk förpliktelse (»bör»). Endast oundvikligt hinder
utgör giltigt förfall. Det befäl, som enligt reglementet har att
närvara vid dessa gudstjänster, gör sig förfallet till straff
»extra-judicialiter», därest detsamma i detta stycke skulle låta
försumlighet komma sig till last.
Paragrafen om prästs, försummelse af gudstjänst och bön
(§5) har fått en intressant utvidgning och förändring, i det att ur
1755 års förslag, art. 20, inryckts prästs besök af sjuka och fångar
såsom en hans angelägna ämbetsplikt. I öfverensstämmelse
härmed jämnställes straffet för prästs försumlighet att sig inställa,
då han kallats till sådan tjänsteförrättning, med straff för
uraktlåtenhet att förrätta gudstjänst och bön (så i militärkyrkoordningen
I795> §5) eUer med försummelse i förstnämnda hänseende (så i
motsvarande lagrum i 1798 års krigsartiklar). Straffet har i båda
dessa aktstycken fixerats till förlust af sex månaders lön (i 1755
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
