Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, granskningar och anmälningar - P. Imbart de la Tour, Les Origines de la Réforme. III. L'évangélisme. Af K. B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH GRANSKNINGAR
57 *
att i sitt »Consilium ad Gallos» (i aug. 1534) ganska
optimistiskt draga upp linjerna för enhetsverket. Men svårigheterna
dröjde icke att inställa sig. De landsflyktiga franska
protestanterna, som icke trodde på någon endräktsmöjlighet, tillställde
en demonstration mot mässan (»plakataffären»), som drog efter
sig förföljelser, ägnade att afskräcka de tyska evangeliska från
franska förbindelser. Melanchtons kurfurste vägrade att låta
honom resa till Paris för fortsatta förhandlingar. Och vid ett
besök i Schmalkalden med det svar Frans låtit uppsätta på
Melanchtons betänkande fann den franske diplomaten inga villiga
sinnen (slutet af 1535). Därmed hade Frankrikes
endräktspolitik misslyckats. Det fanns en annan väg, konciliets; den stämde
icke med Frans’, men väl med Karl V:s sträfvanden, och
försöktes ock af denne under de närmast följande åren i
samverkan med Paul III, som af förf. tecknas som en verkligt
betydande man, en reformismens påfve. Välbekant är, huru äfven
här misslyckandet följde.
Drömmen om enhet blef sålunda kort. I stället skulle
hårdare strider följa, i och med att Calvin — åt hvilken förf.
ämnar ägna fjärde bandet af sitt stora verk — tager ledningen af
den franska protestantismen. Reformismens mera toleranta
religionspolitik tager slut; dess störste män, Erasmus och Lefèvre,
gå bort samma år som Calvin publicerar sin »Institutio» (1536).
Förf. tar afsked af partiet med en entusiastisk teckning af dess
betydelse: det har först ställt problemet om kyrkans
reformering och därigenom i hög grad underhjälpt reformationen; men
därefter afvisat dennas lösningar och sålunda på en gång
bevarat kyrkan och inom henne renässansen med dess frön till
en förnyelse. Hela denna strömning finner förf. i hög grad
öfverensstämmande med det franska kynnet: den betonar
förnuftet och människans frihet gent emot Luthers syn på det
mänskliga fördärfvet — en lära som synes honom strida mot
människovärdet — den håller på kulturens, trons, kyrkans
enhet, den är nationellt fransk. —
Förf. är en mästare i historisk framställningskonst. Han
behärskar ett stort material, kan lägga fram det klart och
öfver-skådligt och berättar liffullt och intresseväckande. Han är
er-kännansvärdt objektiv mot de olika riktningarna, ehuru han icke
sticker under stol med sina sympatier. Märkligt är, att den
punkt, där han kanske minst kan förstå Luther, alltjämt är den
samma som den som stötte Erasmus: den ur djupet af de re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
